Nu har vi firat Teo med kladdig kladdkaka som smakade himmel och obligatoriska chokladbollar. Sen har vi suttit och tittat på Let´s dance med osedvanligt intresse. Jag och mamma har haft ögonen så nära TV:n att det sved för att försöka urskilja lillebror och hans tjej som skulle vara i publiken. Både jag och Wilma tycket PRECIS att vi såg dem också.

Efter svingod middag, vin och som sagt kaka så är jag nu om möjligt ännu mättare än jag var igår efter bullarna. Jag hoppas plötsligt på att maten i Tallin ska vara precis så svåräten som jag fördomsfullt tror att den är. Typ kalla potatisar och kålbitar. Då kanske jag snart kan komma i mina kläder igen.
Eller så kanske jag ska ansöka om att få vara med i Let´s dance…

Ibland köper jag och A Trisslotter på fredagarna. Vi håller på det viset nån slags dröm vid liv skulle man kunna säga. För vi vinner aldrig nåt. Även om det oftast är väldigt nära. Men två klövrar räcker ju inte till en TV-soffa.

…Eller är det TV apparater man ska ha för att komma dit… ?…

…Ja, ja..

Men om man köper en Triss på ÖB, är det verkligen en äkta Triss då? Eller kan anledningen till att vi aldrig vinner nåt vara att de endast har nåt slags överskott av nitlotter till försäljning? Är det möjligen egentligen redan skrapade lotter som man bara lagt på ett nytt lager skraplim på?

En låssaslott. En ’Trislåt’.

Vi kollade faktiskt utseendet på lotten lite extra idag. För vi vann inte idag heller.

Nu sitter jag här och känner mig fet och go.
Var på möte där man fick bullar och kaffe… Jag är en riktig loser när det gäller bullar. Helt såld. Kan inte på några villkor säga nej. Jag tar två istället.

Borde kanske inte ha gjort det när jag ser på den klänning jag har på mig. För bara ett tag sen satt den som smäcken. Nu tycker knapparna att de har för lite utrymme och gör sådär-snygga glipor mellan varandra… Hmpf!

När Teo var nyfödd var jag riktigt övergödd ett tag så när Wilma fyra år klappade mig på den rätt degiga magen och sa ’Jaaa mamma du har tjock mage-men du har ju platt rygg’ så tog jag tag i mitt liv.
Eller åtminstone i vikten.

Igår var vi som vanligt alla fyra samtidigt i vårt pyttelilla badrum på morgonen och jag stod väl där halvnaken som sig bör innan man har kläderna på.
Teo-som ju har sina ögon precis i min rumphöjd säger så: ’Hmmm mamma. Du har en tung rumpa du’.

Tjaaa. Kanske borde göra ett ryck igen.
Eller så säger jag som Mattes underbara kollega gör när vikten kommer på tal:
’Ja men du förstår jag har ju just fått barn!’

Det är en bra ursäkt-särskilt som hennes ungar är i tonåren…

Imorgon fyller vår fyraåring ’full hand’.
Det är något han ser fram emot. Enormt. Det är också förknippat med viss vånda:
’Ni glömmer väl inte att jag fyller år imorgon mamma? Visst kommer ni och sjunger för mig på morgonen? Det glömmer ni väl inte’?

Självklart gör vi inte det. Ungen har insett att han har i princip alla leksaker han nånsin kommer att behöva så han önskar sig inget. Då är det svårt. För paket måste det ju va! Måste ut idag och handla…

Teo var lite bekymrad över Mathias födelsedag. Vi sjöng ju inte för honom i lördags eftersom vi som bekant inte var hemma.

’Vad ska du hitta på åt pappa när han fyller år’? undrade Teo i morse.
’Ja men han har ju nyss haft sin födelsedag, och då åkte vi ju bort’.
’Jag vet men NÄSTA gång han fyller år så kanske du kan gå på Jula och köpa…några verktyg istället’?

Han känner sin far. Han hade en utläggning igår om hur vi låter i vår familj också… Så här sa han:
Det här är jag: ’Jaaaaa!’
Det här är pappa: ’JAJJAMÄNSAN!’
Det här är Wilma: ’Får jag skicka ett melj (svårt ord för honom) till min kååmpiis?’
Och det här är du mamma: ’Jag har bakat några muffins’!

Tacksamt att han inte sa: -Det här är du mamma: ’SKYNDA dig jag måste JOBBA’!
vilket i ärlighetens namn hade varit mer likt…

Käkade lunch med A och E idag och två kollegor sätter sig lite längre ner vid samma bord.

När vi käkat färdigt och är på väg därifrån utbrister den ena av dem vid bordet:
’Nä men det är ju MALIN’!
’Eh…Jaa?!’
’Nä men jag kände ju inte igen dig! Du såg så fräsch ut’!

Hmmmmmmm det är DÅ man börjar undra hur man har sett ut tidigare…

Min hjärna är väldigt spretig och förvandlar ofta den mest vardagliga situation till fullständig galenskap.
Ibland undrar jag varför jag inte jobbar som figurant på Dramaten eller nåt annat fullkomligt galet. Fast jag gör mig inte särkilt bra i svarta trikåer heller…
Så det kanske är lika bra. För alla.

Min hjärna ja. Helt fullproppad med ’värdelöst vetande’. -Som ibland faktiskt kommer till sin fulla rätt.
I helgen spelade vi spelet Subarit. Vilken idiot döper ett sällskapsspel till Subarit?! Ett spel som handlar om mat, dryck och vett & etikett. vilket namn! Men se DÄR kom min hjärna till användning. I Subaritens värld. Ja men du hör ju!
Jag kunde till exempel svar som ’Rooibos’ och ’Tomationofestivalen’. Och bara där så räcker det ju. Min man satt med undrande blick och visste plötsligt inte vem han var gift med.

Men det må väl vara. För efter denna helkväll bland drinkar och spel så kom vi mycket sent om sider i säng. Jag vaknade vid halv åtta tiden efter tre timmars sömn och var fruktansvärt kissnödig. Släpade mig upp från madrassen på golvet i lilla pigkammaren som används som gästrum och knökade in mig i den minsta toalett som nånsin byggts. Vilket gjordes nån gång på artonhundratalet.

Där satt jag med näsan nästan rätt in i en mycket gammal dörr, med ett väldigt gammalt lås och massor med meter i takhöjd. (Dessutom är toastolen placerad på en ’tron’ så jag dinglar lite lätt med benen också).

Bäst jag sitter där med snurrig skalle, antgaligen mitt emellan dröm och verklighet, så börjar så hjärnan spela igen.

’Jaaa’, tänker jag, ’tänk om låset vrids om här, utan att jag gör nåt alls. Jag blir inlåst i den här skrubben där ingen kan höra mig skrika. En alien med enormt långa armar har landat på hustaket och sågar sig igenom ovanför mig och sliter in mig i sitt UFO som han har… Eller så är det den övervintrade spök-pigan som låser in mig utifrån och vägrar släppa ut mig förrän jag och Matte lämnar hennes kammare i fred… Det skulle vara rätt otäckt. Men då skulle jag ju sen kunna ringa Malin Berghagen och ge henne ett riktigt scoop till Det Okända’…

Jag vet. Jag borde antagligen ringa en psykolog istället.

Varför kan man inte bara få ha riktigt, riktigt roligt en helg – utan att man på måndagen är helt knäckt?

Princesstårtan har satt sig på hjärnan så jag känner mig seg som övervispad grädde i skallen.

Champagnen sitter kanske kvar i benen för jag känner mig svag, så svag…

De där timmarna jag borde ha sovit under helgen sitter kvar bakom ögonlocken så skärmen framför mig liksom lever.

På det är en förkylning på gång för att luftvägarna vägrar acceptera storstadsluften. Ens i två dar.

Men det är värt det. Så klart helt värt det! Jag skulle göra om det redan nästa helg.

Om jag bara orkade.

1 Ah men VAR ska den här kandelabern stå då? Asså det FINNS ju ingen mer PLATS det är saker överallt!

2 HUR många snittar med gåslever från Paris i landet Frankrike behövs egenligen? Åtta? Tolv? Ah men vi gör arton tycker jag, så det räcker till oss fyra.

3 Vilken champagne ska vi dricka till gåslevern?

4 Orkar vi diska kristallglasen eller ska vi ta fram de tunga Versaci-glasen?

5 Oxfilé eller pepparbiff?

6 Kaffe eller GT till princesstårtan?

En underbar helg i Stockholm stad är snart till ända och det börjar bli dags att återvända till verkligheten och frågorna om det blir makaroner eller spagetti till måndagskorven.

Imorgon ska jag dessutom skicka in extra pengar till mina fadderbarn.

Igår kidnappade jag min egen man.
Tre veckors förberedelser, hyschhysch och fixeri var då till ända och dagen D hade kommit. Jag var så nervös! Varför vet jag egentligen inte men hade nåt inte klaffat igår så hade liksom allt varit förgäves ju.

Jag stegade in på hans jobb i alla fall och plockade med mig honom därifrån vid tolvtiden. Han blev väldigt förvånad och faktiskt ganska frustrerad. Han gillar också att ha kontroll-vilket blev väldigt tydligt plötsligt, för det hade jag nog inte trott faktiskt. Han är en lika god kolsupare som jag själv alltå! Ha!
(eller heter det kÅlsupare föresten)?…

Han lät ungefär så här: Har du tänkt på att… vet de om att… men jag som skulle…Men barnen? Teo är ju på dagis och… Wilmas dans då…Men jag jobbar ju och
Jag skulle ju äta salmiakbalkar ikväll…?! Klockan är ju bara tolv..ska vi på bio?

Nu är vi i Stockholm i alla fall. Och har hittills haft jättemysigt med brorsan och hans tjej.
Igår kväll gick vi på Cirkus och drack goda drinkar och såg Rivierans Guldgossar. Även om vissa av oss såg mer av föreställningen och vissa mindre… För lillebror-som är av det längre slaget ändå-hamnade nämligen precis bakom förmodligen en av världens största människor. Till både längd och bredd. Jeesus, han tog upp praktiskt taget hela scenen med enbart sin ryggtavla och valkiga nacke. Så idag har broder ont i nacken och alla har vi över lag lite ont i håret.

Dagen idag har inneburit mat än så länge. Gick ner på bageriet och köpte bullar, bröd och tårta i morse och nu har vi ätit supergod födelsedagsfrukost/lunch till Mattes ära. Och överraskningarnas tid var ännu inte förbi så nu är han och får thaimassage också.

Jämna födelsedagar ska ju firas lite extra.
Och 36 är väl ganska jämnt?…

Bläddrade lite i almanackan här och insåg att om faktiskt exakt två veckor är jag i Tallin vid det här laget!

Ilning av förväntan genom kroppen! För att säga det på ren svenska så ska det helt enkelt bli fabulous!

’Vad är egentligen Infraröd bastu’? frågade Mathias härom kvällen. Han hade sett min och kära mors planering för de ’aktiviteter’ vi ska ha för oss under vistelsen på spa i Tallin.
Och ja det…blir en ny erfarenhet.

Men hälsosamt ska det vara. Ungefär lika hälsosamt som det där Pärl-och örtbadet antagligen…
Det blir spännande.

Så ser ni två totalt avslappnade, lite lagom infraröda pärlor efter den tjugosjätte februari så är det antagligen min mor och jag.