Det är verkligen pinsamt. Det har inte hänt sådär jättemånga gånger men när det väl gör det, så känns det som om alla människor runt omkring tycker att man borde anmäla sig till Lyxfällan.

Av nån anledning så är det alltid jättemycket folk runt en också. Så att man verkligen behöver rodna.

Och med ’man’ så menar jag natutligtvis ’jag’.

Var på en mack och köpte lunch innan jobbet idag. Det blev femtitre spänn. Jag drar mitt lilla kort, för jag är inte den som är den som har kontanter till vardags i lilla börsen. Och ja. Du förstår vad som händer.

’Medges ej’.

Vaddå ’medges ej’?

Jag vet att det enda det betyder är att jag inte har pengar på kortet. Det vill säga inte ens femtitre kronor. Och fast jag vet det, med säkerhet dessutom, eftersom jag jobbat som kassörska ett antal somrar, så gör jag per automatik det som alla ’mina’ kunder då också gjorde. Säger ’Nämensåkonstigt’ och drar samma tomma kort igen. Följt av obligatoriska ’Jag VET ju att jag har pengar på kortet’!

Varpå kassakillen vant och monotont upplyser ’Medges ej’. Igen.

Tack vare ett annat trevligt kort i börsen så klarade jag mig ur knipan. Men med blossande kinder och svettig rygg som följd. Vilket jag i pinsamheten dessutom tyckte var väsentlig information för killen i kassan och säger därför ’AH va jobbigt, jag blev helt svettig’!

Han gjorde som jag brukade göra. Log. Och tänkte i sitt stilla sinne ’herreguuud har människan ingen koll på sin ekonomi! Gå o handla utan pengar. Måste ha problem’…

Har andats lite nu angående datoreländet som lyser med sin frånvaro. Samt skickat ett ilsket mail till den stackars säljaren som vi köpte datorerna av. Han som inte har det minsta med komponenterna att göra… Men nån ska man ju gapa på.

Men varför försöka påverka nåt man inte kan göra nåt åt? Jag tänker på det Wilma sa i morse:

-Mamma, nästa gång jag är så där sur som jag var igår kan du säga så här till mig: ’ta och plocka fram ditt bättre jag’. Det var väl ett bra förslag?

Absolut.

För ungefär tre veckor sen beställde jag och A fina, skräddarsydda datorer till oss. Det skulle ta tid att få dem, men de skulle ju vara precis som vi ville ha dem.

Tre veckor, sa vi, kan vi verkligen vänta så länge? Men med Wilmas dator på utlån till sin strandsatta mor och med A:s bärbara tegelsten från landet Kina-utan svenskt alfabet-så skulle det väl gå då.

Men SEX veckor går INTE!

A har fått sin idag. Jättefin o röd är den… (verkar fungera bra också)…
Men min.
Den behagar sakna en komponent minsann och kommer inte förrän sista september.

VA?! Ska det va så? Va? Ska det det?

Sverker. Hilfe!

Jisses va dagarna går. Undan med besked. Det känns som om varje dag borde bestå av ett antal timmar mer än vad de faktiskt gör. Men det är en fantastisk känsla att varje morgon känna i hela kroppen att attans va kul det ska bli att gå till jobbet idag!
De orden får samanfatta föregående vecka 😉

Hur som helst.

Apropå att tiden går fort. Teo o hans två bästa kompisar satt o filosoferade i baksätet på en bil i lördags. De pratade om framtiden. Tänk att två av dem redan nästa år skulle börja skolan, på 6-års och den tredje av dem faktiskt redan går där.

’Jaa och tänk när vi blir stora! Då blir vi pappor’
’Jaaa å då får vi BÄRA! BÄRA bäbisen’! Jaaa tänk.
’ Å så kan vi prata med den. Säga så här (med rösten man gärna har när man pratar till bebisar): ’Men heeeeeej Luke Skywalker’.