Hur svårt kan det va?

Har precis övergått ifrån att nynna på Fredagsmyyys till att nu sitta och punka mig till Åttahundra grader…

Lite labil?

Sitter nog i från gårdagskvällen i så fall, när jag skulle preparera lite mat till kvällens middag när vi får besök från storstan minsann. Buffé står på menyn. På min lott står att göra bland annat dubbelmarinerad fläskfilé och efterrätt.

Fläskfilé har jag tillagat en ansenlig mängd av i mitt liv, dock aldrig dubbelmarinerad. Men hur svårt kan det va?

Och det var ganska lätt. Ända fram till citronen. Citronen skulle nämligen strimlas. Hur fasen strimlar man en citron? Omöjligt med vanlig kniv, minst lika omöjligt med potatisskalare (provade båda mina) skalkniv funkade inte heller. Det VITA följde ju med oavsett. Och det har ju både Leila, Tina och Morberg lärt mig att DET förstöööör. Det blir beskt. Efter att ha använt alla-ALLA-tänkbara verktyg till att kunna strimla en citron utan att explodera, önskar jag mig nu ett cicilieringsjärn i julklapp. (Eller vad fasen det nu heter).

Sen skulle jag då övergå till efterrätten. Klockan var nu cirka 22. "Men en cheescake går ju snabbt och det är så skönt imorgon när det är gjort". Så därför gjorde jag en digestivebotten och ställde in den i kylen på ett lock…

Mmm, en liten balansakt men som jag med mitt vana balansöga såg skulle funka… Liiite vingligt, men ändå. Stabilt.

Formen stod stadigt tills jag skulle öppna kylen för att ta ut grädden. Då rasade allt ut på min nyinlagda matta OCH det nytorkade köksgolvet. Smöriga, smuliga kex.

VRÅL.

Summasumarum. Ibland. Ibland går det sådär lätt och enkelt att fixa till mat och testa nya grejer. Ibland går det sämre.

Men det är skönt idag när det är gjort.