Såld på 60

Jag har lånat serien Mad Men, säsongerna 1 och 2 av kollegan Josefin. Under helgen som gick,  när jag snorade som bäst, såg jag avsnitt på avsnitt och… jag är såld.  Alltså. Jag hade banne mig tyckt att det vore lite swell att ha levt i USA på 60 talet.

Inte för att jag ser nåt nöje i att bli bedragen av sin manliga man eller trippa på tå runt spisen så fort samme man kommer hem -när han behagar- efter "jobbet". Nej inte alls. Jag är ytligare än så. De har ju så coola kläder! Och så häftig inredning och roliga frisyrer! Och allt är ännu så oskyldigt och snällt – i hela världen på nåt sätt. Det värsta som händer är att en typ klår upp en annan för att han trampar den andres fru på tårna ungefär.

Och reklam-makeriet sen… Serien utspelar sig ju på en framstående byrå i början på detta förunderliga årtionde och det är häftigt att se en del av de numera klassiska kampanjerna skapas, höra kreatööööörernas pitchar och förundras över hur den underbara, smarta copyn Peggy får vara med i grabbgänget till slut -inte på lika villkor så klart- men ändå.

Det värsta är att jag bliiir så röksugen av den här serien! Jag var en halvhjärtad rökare när jag var 19 och bodde i London, för där och då rökte alla för det var coolt…-och som tonåring var jag snabb att falla för grupptryck… jag tycker idag att det är riktigt äckligt och osmart med cigaretter. Men i serien är en cigarett liksom lösningen på allt och därför röker de också konstant och hela tiden.

Men det är som sagt inte därför det verkar spännande med sextiotalet. Nä det är ju bara en känsla jag har. Som att jag hör hemma där. -I de delar jag väljer själv.