Farsoten

Uttrycket "det blir sällan som man tänkt sig" har fått en ny innebörd efter denna helg.

Med planerna inställda på en resa till Edsbyn på söndagen tillsammans med mamma för att hälsa på sjuka mormor några dagar, var det en del som innan dess både skulle upplevas och göras:

Helgen började fint. Jag, Matte och en väldans trevlig fredag kväll på Rex. Käkade riktigt god middag även om vi upprördes över idiotin i att behöva betala pengar för att hänga in sin jacka när man faktiskt ska äta i restaurangen och betala för sig även där….

Idioti alltså-sa jag det?

Sen sov vi lyxigt på hotell i vår egen stad. Mamma var barnvakt hemma. Bakandes lussebullar. Jo vi har det himla fantastiskt lyxigt -på många sätt. 

(Hotellövernattningen var en av fjolårets julklappar ska tilläggas. Tyvärr ingen "nä-men-vad-ska-vi-göra-med-alla-våra pengar-bo på hotell kanske"-ingivelse)… 

Efter en fin hotellfrukost var vi så och handlade julklappar på lördagen. Sedan hem för att förbereda middag och trevligt besök av vänner som vi i sanning försökt träffa hur länge som helst men det har aldrig passat, förrän nu då.
En helkväll således. Roligt och mysigt.

Mitt i denna middag tänker jag tyst för mig själv "men alltså, var det så gott detta? Smakar inte så… jättebra egentligen. Och vinet sen då… öh nääe jag vill nog inte ha vin alls." Slutar äta och dricka och försöker fokusera på samtalsämnena men känner att… attans va illa jag börjar må här nu.

Nån timme senare är jag sjuk på riktigt. Och jag behöver inte i detalj gå in på hur den artar sig, den sjukdomen…

Gästerna får gå hem. Jag går till sängen.
På söndagen mår inte Matte nåt vidare.  Inte min mamma heller visar det sig. 

Hmm kan detta bero på Teos magont i onsdags o torsdags, det som jag tolkade som "psykiskt" och det som tydligen höll i sig ända till fredagen när mamma följde med honom till adventsfikat på skolan…

Vem vet. Men fort gick det och ändrade planer blev det.