Har precis sett filmen "Inception", den där med Leonardo diCaprio om att ta sig in i andras drömmar. En riktigt bra film enligt mig, en mycket underlig film enligt Thomas. Och jo visst, den var annorlunda, men på ett bra sätt, inte som allt annat skräp som släppts de senaste månaderna.

Så då satt vi och käkade lite grönsaker, dipp och kallrökt skinka, stackars Thomas blir påtvingad min diet. Inte vill jag ha han sittandes och trycka i sig karameller mitt framför näsan på mig när jag ska banta xD

Nä usch vad jag hatar att gå på diet, jag är redan less. Men som sagt, jag har ju knappt börjat, jag har ju inte ens hållt på i tre veckor än, men jag har gått ner 3,5kg och byxorna sitter en smuuula lösare. Så det är bara att ta tjuren vid hornen och stå ut. Nån ordning ska det väl ändå bli på det här. Så länge jag inte har snask inom räckhåll så borde jag ju klara det. Till och med sonen har slutat med sitt helggodis nu, han får en 50-lapp varje vecka han är utan, och det funkar utmärkt hittills. Eliminera alla frestelser är mitt nuvarande måtto! Även fast man måste muta bort vissa.

Nästa helg blir det dock en fuskhelg, vi ska på Företagardagen, och om vi nu bestämmer oss för att käka där kan man ju inte sitta och peta i maten. Jo men visst kan man, men… man måste ju få leva normalt nån gång också.

Nog är det ju förbannat att det ska vara så svårt att få bort godissuget. Det har funkat bra i snart två veckor, men just nu är jag så godissugen att det är svårt att tänka på nåt annat.

Nu har jag käkat LCHF i knappt två veckor, och visst var det jobbigt från början, men sen efter drygt en vecka dalade det av och de senaste dagarna har det varit hur lungt som helst. Men nu… jag vill ha en påse Bridgeblandning pronto! Eller varför inte en påse Polly eller en vanlig hederlig Marabou Mjölkchoklad…. Oh, ljuva tanke. Jag har precis käkat en "sallad" med 2/3 kyckling, ägg och ost och 1/3 paprika och salladskål, och i vanliga fall brukar det faktum att man äter nåt matigt räcka för att stämma i bäcken. Men inte den här gången inte.

Men jag måste hålla mig i åtminstone 55 min till, för sen stänger macken och då är det försent för utsvävningar.

Så här har det gått hittills, och jag kan ju inte förstöra det när jag knappt har börjat:

start |——–|—————————————————————————————–| mål

Förövrigt stod jag och röjde undan i köket idag och slog på radion. Där var det Tracks på P3, med listan på de största hitsen på 90-talet. För en som är lika gammal som mig var det ju en nostalgisk tripp tillbaks till tonårens tid, och städningen blev med ens mycket lättare 🙂

Och en sista grej innan jag slutar – såg just att det var nåt intressant på tv.

Ni Sorselebor, finns det något ni saknar i Sorsele? Någon slags affär eller upplevelse? Finns det något som ni måste fara till andra ställen för att inhandla/uppleva? Alla tips är välkomna.

Aaargh, jag hatar snö! Min rygg känns som om nån har hoppat på den och det är en nerv som kommer ikläm då och då, och min högerarm känns som att nån har vridit den ur led. Det är bara en tidsfråga innan jag ligger totalförlamad på golvet i hallen med snö i luvan och svetten rinnande.

Tidigare i år var det ju ingen snö alls, då gnällde man över det. "Det finns ingen snö att skotta upp runt huset, jag fryyyyyser". Sen kom det ju en skvätt, en 2 dm ungefär, och här hemma skyfflades det snö för glatta livet uppefter husväggarna. Sen stod man och beundrade sitt arbete och log i mjugg. "Nu får det banne mig bli 30 minus och jag kommer inte att bry mig!". Men… det blev aldrig 30 minus nån längre tid efter det.

Men vad är det som händer nu? Det vräker bara ner snö, och man hinner knappt skyffla bort plogkanten förrän nästa omgång snö pressas in på uppfarten av plogbilen. Vi börjar få så höga drivor nu att  man behöver en teknik för att få snön över kanten så att den inte rasar ner igen. Där står man med sin ynkliga plastskyffel á la 50 spänn på DollarStore och försöker bli kvitt all denna snö, svär och svettas och ser hur grannfolket baxar fram sina snöslungor, ropar lite "Hej hur är det, ja det var ju fasligt hur mycket snö det har kommit"  till varann och sen nöjt drar igång maskinerna. Det är vid sånna tillfällen man bara ger upp, släpper skyffeln vars man står, och går in, lagomt för att se plogen komma andra svängen och lämna efter sig en plogkant som rentutav flyttar soptunnan en halvmeter in på gården.

I förrgår, när snön började komma, och man var ute och skottade och fortfarande hade friskt mod, gick en äldre man förbi vårt hus. Han stannade till och berättade en liten historia från förr, om en präst som sa att "Varje snöflinga är en hälsning från vår Herre"

Jag undrar vad vår Herre vill hälsa mig egentligen. Det måste vara "Lycka till".

Har precis sjussat in en älgfärslimpa fylld med rödbetor och svamp i ugnen. Nu väntar jag bara att det ska börja lukta gott så att jag får mig nå kvällsfika. Jag tänkte käka det med lite paprika och tomat och hemgjord vitlöksfärskost. Det är inte så dum mat för att vara "bantarmat", eller hur 🙂 Man får i princip äta så mycket man vill, bara det inte är kolhydrater. Det här är föressten sånt alla kan äta bara för att må bättre rent allmänt.

Nu låter det här som att allt är frid och fröjd, men för bara nån timma sen kände jag att "skulle vi kanske ha hyrt en film ikväll" (alltså en andledning att köpa en liten påse smågodis). Hjärnan min hejar på och tycker att "det är ju faktiskt en helgdag". Vad nu det skulle göra för skillnad. Men… tänk om jag hade farit på macken och sen hade nån varit där som hade kastat ett öga i mitt förra inlägg. Ve och fasa. Offentligt bevis på dålig karaktär, det är inte bra. Men efter en stund gick det över och nu känner jag inget sug alls 🙂

Jag mår prima idag! Igår mådde jag mindre bra, kolhydratreserverna hade väl tagit slut, så egentligen skulle det förra inlägget inte haft titeln "Beach 2011" utan "Bitch 2011". Jag kände riktigt hur jag satt och var sur hela dagen, och när jag försökte ringa T och han inte svarade blev det etter värre. Men det dalade som av framåt kvällskvisten och idag har det bara varit bra.

När är det föressten man ska städa bort julen? Är det nu i helgen? Har ingen koll alls på sånt där, och egentligen spelar det väl ingen roll, det är väl bara att plocka bort allt när man känner för det. men visst finns det nåt datum då det är meningen att man ska städa bort allt?

Jaja, det får bli ett senare bekymmer, nu är det dags för kvällsfika 🙂 

Sådärja, 2011 har anlänt och allt är väl precis som vanligt antar jag. Med den lilla skillnaden att jag för första gången har avgett ett nyårslöfte.  Jag ska gå ner i vikt, hör och häpna vilket orginellt nyårslöfte. Ni som känner mig närmare vet nog att det är väl inte direkt första gången jag går och tassar i dom banorna, men men, skam den som ger sig!

Beach 2011 tror jag det kallas, även fast man med somrarna här i krokarna inte känner för att gå och spatsera nån längre stund i badkläder, eftersom då fryser man helt enkelt ihjäl. Just nu känns sommaren också väldigt avlägsen, men rätt som det är är den väl här, och då förväntas man vara sommarfräsch och snygg.

Nu menar jag förstås inte att mitt primära mål är att gå ner i vikt för att se snygg ut, nej nej, så ytlig är jag inte (jaja, kanske lite då, djupt, djupt inne) och att säga att jag vill gå ner i vikt "för att må bättre" vet jag inte heller om det stämmer. Jag mår som ganska bra ändå. Så jag antar att jag helt enkelt har tänkt gå ner i första hand eftersom jag faktiskt behöver det, och i andra hand för att må bättre, kunna köpa de kläder jag vill osv.

Som ni kanske fick en hint av i början är ju nu det här inte första gången jag gör ett sånt här tilltag. Jag tror jag har varit i den här svängen till och från sen jag fick barn. Nån gång har det funkat ett tag, andra gånger inte alls. Och nu kanske ni tänker efter…. har jag nånsin sett henne i nån annan kroppsform än den hon har nu…? Nej. Det är precis det jag menar, jag håller aldrig ut. Jag har inte nog med karaktär. Men jag vet inte, det känns lite annorlunda den här gången tror jag. Det är därför jag rentutav skriver om det i bloggen, därför att ju fler som vet (även om ni bryr er eller inte) desto mer måste jag ju anstränga mig för att det ska gå vägen. Om jag bara skulle ge löftet till mig själv så är det ju betydligt lättare att bryta, eftersom då behöver jag bara stå tillsvars för mig själv, och då är det lätt som bara den att sopa det misslyckandet under mattan och låtsas som ingenting. Men om många vet…. då blir det ju lite annorlunda.

Jag ska köra LCHF, eftersom jag testade det för ett par 3 år sen och det gick superbra då. Man blir som en helt annan människa efter ett tag, men det är jobbigt från början med omställningen. Men efter det… då mår man finfint. Min astma försvann föressten också. Och jag gick ner 17 kg på ca 3 månader. Sen slutade jag med det när jag blev arbetslös och gick sakta men säkert upp alla kilon igen. Och nu börjar jag om igen, och hoppas att det går lika bra den här gången

Håll tummarna för mig 🙂

Okej, här kommer den andra händelsen som jag berättade om för två inlägg sedan. Den här utspelade sig förra vintern en kväll, Thomas hade just kommit hem med den röda Ford Explorern. Jag skulle provköra den och kom på att det skulle vara en ypperlig idé att fara upp på macken och köpa lite karameller innan stängningsdags. Efter en genomgång av diverse funktioner, inklusive den fördömda startspärren (vilken gjorde att vi så småningom bytte bil), var jag redo att fara.

Körde upp på macken och när jag kommer fram har en busslast bestämt sig för att ta paus just där, just då. Hälften av människorna var ute på parkeringen och hälften inne i butiken. Jag smet in och plockade snabbt åt mig lite lösgodis och försöker avgöra vilken som är kön till toan och vilken som är kön till kassan. Hur som helst, jag lyckades betala och tränga mig ut ur butiken, genom folkmassan på parkeringen och in i bilen där jag äntligen kan andas ut.

Få se här nu, då skulle man vrida nyckeln till just innan tändningsläge, sen trycka en gång på knappen till fjärrkontrollen, och sen starta bilen. I teorin. "klick" lät det bara när jag försökte starta den. "Tack gode gud för att det åtminstone är mörkt ute så jag sitter lite i skuggan så folk inte ser att jag inte kan starta bileländet." Provar igen, Stendött. Ringer till Thomas och frågar "Hur var det nu man skulle göra igen..?" Jag hör hur han suckar och förklarar tålmodigt att 1. vrid nyckeln till tändningsläge, 2. tryck på knappen till fjärren, 3. starta bilen. "Jamen det är ju det jag har gjort!!" säger jag irriterat. Jag vill bort från den här parkeringen full med folk, och jag kör steg 1-3 igen. Och igen. Och igen. "Det händer ju INGENTING!" fräser jag.

Men ser ni, där hade jag fel. För nästa gång jag trycker på knappen startar billarmet. Tutan och alla lysen får totalfnatt. PLUS att innerbelysningen tänds, så där sitter jag som ett skrämt rådjur i strålkastarsken till allas beskådan. Om det inte vore för att bilen levde om så förbannat skulle jag nog ha kunnat höra en knappnål falla bland alla människorna på parkeringen.

Thomas är fortfarande kvar i luren och jag skriker i panik och vill veta hur jag ska göra för att få slut på eländet. Jag är liksom helt tom i huvudet, det kopplar helt enkelt inte. Ingenting.  "Lås bilen och lås upp den igen" säger han, lugn som en filbunke. Ja det är klart han är, hemma i hemmets lugna vrå, på behörigt avstånd från sin skärrade fru och händelserna som ledde fram till detta tillstånd.

Jag gör som han säger och oh ljuva frid, allt blir tyst och mörkt igen. Jag vågar knappt vrida på nyckeln igen, men eftersom jag inte kan sitta på Bilistens parkering resten av kvällen (livet), så måste jag ju prova. Och tro det eller ej, men bilen startar! I med växeln, ut från parkeringen och började rulla hemåt för att slicka mina sår. Och nej, jag såg mig aldrig om.

Jag vet inte – vilket var värst/roligast/mest generande? Det här eller tankningsepisoden jag berättade om i onsdags? Skulle ha varit roligt att veta så ta dig tid och skriv en liten kommentar. Jag vet att det finns folk som läser min blogg…

Som vanligt startar jag datorn och kikar in på diverse hemsidor på morgonen, och vad får jag se på VK´s förstasida om inte en artikel om jakt. Inte så oväntat i och för sig, med tanke på vilken årstid som just passerat, men det som fångade mitt intresse var vad den faktiskt handlade om. I korthet – döm inte hunden efter håren.

Chihuahuan Nestor fick "rycka in som jakthund åt jägarna på Åland och hans insats var storartad. Han fick upp ett spår och drev sjutaggaren i precis rätt riktning så att jägarna kunde skjuta den". Det ni. Liten men naggande god.

Den artikeln fick mig att tänka på när vi köpte Eliott (våran lapphund/ samojedblandning). Det var vintern 99/00 och en kväll for vi och hämtade han i Lycksele. Han var som en liten lurvboll, och en av Thomas jaktinbitna familjemedlemmar undrade vad vi skulle med ett sånt "handsk-ämne" till. Varför hade vi inte köpt en gråhund/finnspets/jämte? En riktig jakthund. Problemet var bara att Eliott var aldrig tänkt att bli nån jakthund, han var tänkt att bli min gosiga "sällskapshund".

Han växte upp och blev några månader, och en dag när vi körde till stugan i Nordanås så får vi syn på älgar som ligger och tar det lugnt på en lägd. När vi far hem har dom begett sig därifrån, så vi stannar och släpper ut lurvbollen för att kolla reaktionen på honom.

Nu, 10 år senare, har "handskämnet" hjälpt till att få 1 björn och minst 40 älgar fällda och han är en trogen följeslagare både på jaktlagens och egna marker. Min så kallde gosiga sällskapshund blev en stenhård, tjurskallig jakthund.

Så än en gång – döm inte hunden efter håren.

Se där, se där, nu har snön äntligen kommit. När vi vaknade imorse var det vitt ute och blåste styv kuling. Efter att ha skickat Melvin till skolan öppnade jag matteboken för att göra lite nytta innan Thomas vaknade till liv, och efter en stund hör jag hur plogbilen kommer. Sune Olofsson plogade vägarna i vårat kvarter imorse, och när jag fick syn på honom när han susade förbi köksfönstret, så kom jag att tänka på en sak. En händelse som jag tror jag kan ränkna till en av de mest pinsamma ögonblicken i mitt liv.

Så… härmed ska jag dela med mig av två saker som har har hänt mig, som har medfört att jag bara ville sjunka rätt ner genom marken när det hände. Nu kan man ju se tillbaka på dem med ett leende, men det var inte sådär jättekul ögonblicket det hände.

Den första som jag tänkte dela med mig av hände för ett par år sedan, det var en sommar när jag körde på nåt av vägbyggena söder om Sorsele och spred grus. Sune var också där, och en dag när arbetsdagen var slut och jag skulle tanka innan jag for hem visar det sig att båda pumparna på Q8 var ockuperade av andra lastbilsekipage. Sune tankade på en pump och en annan lastbil stod mittemot och tankade på den andra. Jag körde runt och svängde in från polisstationens håll, och körde riktigt nära Sunes släp så jag skulle få plats med bil och vagn, och jag kom nätt och jämt in på Q8’s parkering.

Jag hann väl stå där max en minut så hade det andra ekipaget tankat klart och körde iväg, och jag förbannade mig själv för att jag inte hade kommit nån minut senare och bara kunnat svänga in efter honom. Men det var inget att göra åt, jag tänkte inte backa ut på Strandvägen igen bara för att köra runt. Tålamod är en dygd.

Då kommer han spatserande, herr Olofsson, och påstår att jag faktiskt skulle kunna tanka vars jag står, att den nu lediga slangen är så lång att den ska nå till min tank. "Neeeej" tycker jag, för jag står verkligen långt bort från pumparna. "Jo men prova" tycker han, så då gör jag det. Jag hoppar ut från hytten och börjar trassla ut slangen, och se där, den räcker precis! Den räcker så pass precis att jag måste stå och hålla i den, halvdra den lite, för om jag släpper så gör tyngden att den faller ner på marken och därmed inte räcker. Så jag börjar tanka där med handtaget i ett fast grepp, och efter max 2 minuter kommer Sune ut från macken, har betalat sin diesel, hoppar in i sin hytt och kör hem.

Där står jag kvar, ensam på hela Q8´s parkering, såpass långt bort från pumpen att jag måste slita i slangen för att den ska nå fram, och vill bara dö. Folk passerar i sina bilar, stirrar, och jag kan se hur dom tänker "Kan hon inte ens TANKA, människan?"  Jag kan inte ens låsa fast mekanismen så den spolar av sig själv, så jag kan smita undan och gömma mig nånstans tills jag hör det där klicket som visar att tanken är full, eftersom om jag släpper härligheten så trillar den ut bara för att jag står så långt bort. Jag får tappert stå kvar och låtsas som att det regnar, och jag kan ju nämna att man tankar inte 250l diesel på ett ögonblick. Det var förmodligen de längsta minuterna i mitt liv.

Jag tror jag sparar det andra besvärande ögonblicket till ett annat inlägg, det blev så långt ändå det här inlägget. Den andra händelsen är faktiskt snäppet mer generande än det här. Det här var inte så jättepinsamt när man tänker efter, fast i och för sig, det var ett par år sen, och vad är den man säger? Tiden läker alla sår.

Sitter nerhasad i en fåtölj och känner mig totalt slut. Jag har nämligen varit i Arvidsjaur idag eftersom jag har börjat plugga. Ska börja med att läsa Matte och Företagsekonomi och sedan utveckla det vidare. Jag har inte haft en arbetsam dag och jag klev inte upp okristligt tidigt, oh nej, men ändå sitter jag och gäspar och är redo för sängen kl halv 9. Jag har en teori om att det beror på att jag, som nu har varit arbetslös ett tag och i princip bara umgåtts med familjen och hundarna och möjligvis sagt hej till folk man träffar på affärn, helt plötsligt kastas in i en vardag vars jag måste träffa FOLK! Livs levande människor som jag måste KOMMUNICERA med! Och som grädde på moset måste jag börja använda hjärnan till annat än att bestämma vad jag ska ha för kläder, vad Melvin ska ha för kläder, vad jag ska laga till middag och vad Thomas ska ha i matlådan.

Jag blev helt enkelt psykiskt överbelastad idag. Och nu tänker ni väl "hmmm, jaha, jasså hon är sån, ja ja, det visste jag inte, jamen vem som helst kan ju vara lite psykiskt instabil…"  Fast så är det inte, det är bara det att jag är inte van. Jag är van vid tysthet och stillhet.  "Hehe" tänker ni nu, "nämnde hon inte att hon skulle fixa ett Halloweenpartaj för en massa ungar..? Sa hon tysthet och stillhet? Jomen tjena." Japp, jag gruvar mig. Men som tur är är ju sånt där tidsbestämt, och 2 timmar hysteriska (nåja) barn borde jag klara av. Förhoppningsvis.

På vägen hem satt jag och lyssnade på P3, på saker som var onödiga att veta, men oj så intressanta. Det var lite mer eller mindre intressanta saker dom berättade, men en grej tyckte jag var jättefaschinerande. Nu vet jag ju inte om det stämmer till punkt och pricka på kilometern, men om man drar lite grovt så är det 13 mil mellan Umeå och Skellefteå, 13 mil mellan Skellefteå och Luleå, 13 mil mellan Luleå och Haparanda och 13 mil mellan Haparanda och Uleåborg. Lite intressant bara där, men…. Vid alla dessa städer rinner det ut en älv! (en nationalälv kanske tillochmed?) Moder Natur walks in mysterious ways, inte sant?

Men nu måste jag tvinga Melvin isäng, och själv ska jag nog inte tvinga mig att vara vaken nå länge. Men jag tänkte avsluta med en Youtubevideo, nu kommer ju snöovädret enligt kvällstidningarna

HUR kan det vara så fruktansvärt halkigt? Är det is under snön eller vad? Dom glider ju bara fram som… ja, vad heter det nu, den där meningslösa sporten som gick på OS vars dom skickar iväg nå grejer på is och ska slå ut det andra lagets olikfärgarde grejer från en ring. (Min hjärna är totalt tom för tillfället, men fråga mig vad 4×5-25-(-15)+10/2= så jag jag berätta det, haha)