Äntligen!!!

 Som vi alla har väntat! Nu har det inträffat. Reinfeldt har äntligen "vågat" möta Juholt i en debatt. Spänningen var närmast olidlig bland oss Vanlia Männschor. 

Hehe- någon kanske trodde jag skulle komma med någon briljant analys och slänga omkring ord som finansieringsanalys, nomenklatur, barnfattigdom eller budgetuppföljning. Men si det gör jag icke. Jag har viktigare saker för mig, som att fundera på hur fasen man skulle kunna uppfinna stödstrumpor som är lätta att dra på. Fatta grejen! Stödstrumpor som ska träs på en gammal svag och lealös människa är banne mig inte lätt. Dom är pyttesmå, stenhårda och oregerliga. (Ja- alltså strumporna). Dom ormar sig så att när man väl kämpat in foten så hamnar hälen snett, och när man lyckats trä på sina första par stödstrumpor är man svettig och lycklig. Så kan man då åka vidare till nästa vårdtagare- som också ska ha stödstrumpor uppdragna, o.s.v.

Finns det inga med kardborre? Funkar inte det? Det skulle spara en gruvlig mängd problem och pengar om de här pensionärerna kunde ta på och av sina stödstrumpor själv. Tänk att hemsamariten ska åka 2 ggr/dag till en vårdtagare som bara behöver hjälp med det- och så kanske den bor typ 2-3 eller fler mil bort…

Sådär funkar min hjärna. Så fort jag är på en arbetsplats börjar den jobba för högtryck: kan man inte uppfinna något bättre? Kan man inte samåka mer? Kan man göra det här på ett mer effektivt sätt? Finns det inget dataprogram som kan samordna insatserna? Kan man tänka sig att det skulle gå mer än dubbelt så fort om vi vore två? Hur skulle dethär kunna göras bättre? Har vi verkligen störtkoll på alla vårdtagares medicinering?

Hela tiden tänker jag på sånt. Det är därför det blir lite jobbigt om man hela tiden kommer på nya jobb.