Jag går mot strömmen

 och skriver inte ett skvatt om julen. Nääerå. Inga TIPS om klappar, här inte!

Sitt ni inomhus och jäs, se tv och ät mera, bara. Tänk inte på de svältande barnen i Afrika. 

Eller domherrarna och domdamerna som tittar in genom köksfönstret för att ge dig dåligt samvete övera att du inte köpte den där havrekärven på julmarknaden…

Jag skriver inte om knäcken jag inte kokat eller bullar jag kanske kommer att baka eller kakor jag kommer att baka. Ej heller om handvirkade hundsockor, Ernsts mossbeklädda juljluskrona eller annat pyssel.

Faktum är att pyssel står mig upp till halsen så till den milda grad. Alla ska visa på tv hur man använvänder nya oväntade grejer och återanvänder gammalt skräp och fodrar och knåpar och knypplar och tråcklar och fäster och limmar och klistrar och tejpar med en helt ny alldeles magisk tejp och använder en vanlig hålslagare till något underbart pynt och skarvar och fyller i och böjer av och lägger till och minskar in och vräker på och ändrar och tarupp på nytt och målar om och piffar upp och drar in och markerar sömmar och viker in och trancherar och blandar ihop och remixar och återcyklar.

Det är jättebra att folk fröjdar sig och gör allt det här- jag har ingenting att invända, egenteligen- detta är inget kyligt objektivt inlägg. 

Jag bara längtar efter stämningen på byggnadsvårdskursen. När vi började den sa Arne, 66 år och vår utomordentligt eminente och inspirerande vikarie; "Nu ska ni glömma allt vad centimetrar och millimeter heter! Nu äre tum som gäll!"

Allt var så funktionellt, enkelt och grovt på något sätt. Om vi frös så tog någon ett gammalt oljefat och så eldade vi spillvirket där, någon tvärfor och köpte korv, man hittade ett galler och la över och grillade. 

Om vi behövde en trappstege så tog någon och starade motorsågen och fixade till en alldeles egendesignad fullt fungerande timmerstege. 

Ibland voro vi i slöjdsalen och tittade på de enormt skickliga slöjdarna (slöjdare är lite böjdare- byggnadsvårdare är lite nöjdare!) som stod och sandpapprade och planhyvlade om och om igen, handhyvlade till brädorna var lena som barnkinder och tunna som papper, fiiinsliiipade stämjärnen som vi respektlösa byggnadsvårdare hämningslöst hade gjort fula jack på när vi vildsint högg i någon vrång furustock som råkade ha en hemsmidd spik i sig. 

Vi var ganska timmermansmässiga och otyglade, men när vi då vördnadsfullt fick vara i slöjdsalen fingo även vi grova sällar slöjdarögon och sliiipade, hyyyvlade och kämpade med perfekta sinkningar tills vi tyckte det var bra. De duktiga slöjdeleverna hjälpe oss tålmodigt med maskiner och verktyg och uppmuntrade ivrigt våra ibland tokiga och halvfärdiga slöjdalster. Efteråt fick de börja om på nytt igen och slipa verktyg vi våldfört oss på…

Sedan rusade vi ut till våra kära bilningsyxor under vilda skrän,Erik högg sig i tummen, Noah drämde en klubba på fingret, jag fastnade i nån utstickande knut, Terje stod bredvid och fällde syrliga kommentarer, Louella bröt av tumstocken, Mikael J. spelade in en tokig film på mobilen, Robert pillade på iPhonen och anmälde sig till nästa pokerturnering på Malta, Catherine jobbade på koncentrerat som en liten bilningsmaskin, Rickard hivade stockar, Jorma hivade ännu tyngre stockar ännu högre, Nils showade och spelade upp små sketcher, Burman suckade och mätte och kollade, vår tålmodige och supersnälla lärare Jörgen försökte att på något sätt få en aning ordning och organisation på oss. 

Härliga tider!!