Etikett: lärare

Försiktighetsåtgärder

Av , , Bli först att kommentera 1

När man jobbar på ett tak:

2013 juli 5 007

 

Måste man tänka på säkerheten. Bolla inte med motorsågen. Lämna över den lugnt och städat till en nykter och ansvarsfull person:

2013 juli 5 008

 

Beakta även hörselskydden, de stadiga skorna, den betryggande byggställningen, den låga fallhöjden, den seriösa inställningen… hos 2013 års byggnadsvårdskurs på folkhögskolan i Vindeln. När dom lägger om ett spåntak på Gammlia. Spånhyveln dunkar fram nya fräscha spån i bakgrunden, stadsbor joggar förbi, och läraren Jörgen sätter sig ner mitt på taket och ser glad och tankfull ut. Så säger han:” Jag har världens bästa jobb!”

 

Jag går mot strömmen

Av , , 1 kommentar 2

 och skriver inte ett skvatt om julen. Nääerå. Inga TIPS om klappar, här inte!

Sitt ni inomhus och jäs, se tv och ät mera, bara. Tänk inte på de svältande barnen i Afrika. 

Eller domherrarna och domdamerna som tittar in genom köksfönstret för att ge dig dåligt samvete övera att du inte köpte den där havrekärven på julmarknaden…

Jag skriver inte om knäcken jag inte kokat eller bullar jag kanske kommer att baka eller kakor jag kommer att baka. Ej heller om handvirkade hundsockor, Ernsts mossbeklädda juljluskrona eller annat pyssel.

Faktum är att pyssel står mig upp till halsen så till den milda grad. Alla ska visa på tv hur man använvänder nya oväntade grejer och återanvänder gammalt skräp och fodrar och knåpar och knypplar och tråcklar och fäster och limmar och klistrar och tejpar med en helt ny alldeles magisk tejp och använder en vanlig hålslagare till något underbart pynt och skarvar och fyller i och böjer av och lägger till och minskar in och vräker på och ändrar och tarupp på nytt och målar om och piffar upp och drar in och markerar sömmar och viker in och trancherar och blandar ihop och remixar och återcyklar.

Det är jättebra att folk fröjdar sig och gör allt det här- jag har ingenting att invända, egenteligen- detta är inget kyligt objektivt inlägg. 

Jag bara längtar efter stämningen på byggnadsvårdskursen. När vi började den sa Arne, 66 år och vår utomordentligt eminente och inspirerande vikarie; "Nu ska ni glömma allt vad centimetrar och millimeter heter! Nu äre tum som gäll!"

Allt var så funktionellt, enkelt och grovt på något sätt. Om vi frös så tog någon ett gammalt oljefat och så eldade vi spillvirket där, någon tvärfor och köpte korv, man hittade ett galler och la över och grillade. 

Om vi behövde en trappstege så tog någon och starade motorsågen och fixade till en alldeles egendesignad fullt fungerande timmerstege. 

Ibland voro vi i slöjdsalen och tittade på de enormt skickliga slöjdarna (slöjdare är lite böjdare- byggnadsvårdare är lite nöjdare!) som stod och sandpapprade och planhyvlade om och om igen, handhyvlade till brädorna var lena som barnkinder och tunna som papper, fiiinsliiipade stämjärnen som vi respektlösa byggnadsvårdare hämningslöst hade gjort fula jack på när vi vildsint högg i någon vrång furustock som råkade ha en hemsmidd spik i sig. 

Vi var ganska timmermansmässiga och otyglade, men när vi då vördnadsfullt fick vara i slöjdsalen fingo även vi grova sällar slöjdarögon och sliiipade, hyyyvlade och kämpade med perfekta sinkningar tills vi tyckte det var bra. De duktiga slöjdeleverna hjälpe oss tålmodigt med maskiner och verktyg och uppmuntrade ivrigt våra ibland tokiga och halvfärdiga slöjdalster. Efteråt fick de börja om på nytt igen och slipa verktyg vi våldfört oss på…

Sedan rusade vi ut till våra kära bilningsyxor under vilda skrän,Erik högg sig i tummen, Noah drämde en klubba på fingret, jag fastnade i nån utstickande knut, Terje stod bredvid och fällde syrliga kommentarer, Louella bröt av tumstocken, Mikael J. spelade in en tokig film på mobilen, Robert pillade på iPhonen och anmälde sig till nästa pokerturnering på Malta, Catherine jobbade på koncentrerat som en liten bilningsmaskin, Rickard hivade stockar, Jorma hivade ännu tyngre stockar ännu högre, Nils showade och spelade upp små sketcher, Burman suckade och mätte och kollade, vår tålmodige och supersnälla lärare Jörgen försökte att på något sätt få en aning ordning och organisation på oss. 

Härliga tider!!

 

För övrigt…

Av , , Bli först att kommentera 3

 vill jag bara säga nu när jag har skällt på Vännäs kommun, att alla skolbarn jag haft som vikarie i Brån, Twäråbäck och Vännäsby- ni har varit jättefina. Era lärare och föräldrar ska vara stolta över er! Varenda en! Vilken nyfikenhet, vilken respekt, vilken skaparglädje och vilken hjälpsamhet ni har!

Undrar om det skulle gå bra att vika på högstadiet också? Eller skulle dom knocka ner mig och släpa mig i smutsen? Dra ironiska kommentarer över allt jag säger och mobba mig för mina hemstickade tröjor? Nä. Det kan jag inte tro. Egentligen är högstadiet en bra ålder. Man kan få så mycket gjort om man bara har de rätta redskapen och motivationen.

Min kompis Ragnar i Arvika, han var lärarvikarie ibland på 70-talet. Sin flummiga image till trots var han en ambitiös lärare. Men han vissnade. Vissa klasser var så skoltrötta att varje gång han drog efter andan eller hade en paus i sitt tal, så sa dom på sin oefterhärmeliga värmländska "får vi gå nu?", "Ärru klar nu?". När det ringde ut rusade de ut mitt i en mening, och hans pedagogiska gärning…föll platt till marken. Men det var han, det! Nu bor han i Indien med fru och 3 barn. Nångång vart 25:e år ringer han mig från en knastrig linje antingen från Indien eller i närheten av Koppom (???Help me out here, värmlänningar- var har han sin stuga???) och frågar milt och vänligt om jag minns honom. Minns honom?? Herregud- Ragnar var ju som en pappa för mig och hade alltid ett vänligt ord att säga . Kan man glömma en sån…

Jag kanske skulle blivit lärare i allafall. Jag är så fascinerad av hur olika människor är och att vi kan lösa problem på olika sätt, och utvecklas i olika takt och vara intresserad av så vitt skilda saker. 

Det var en gång

Av , , Bli först att kommentera 1

 ett litet land. Det var litet, men ambitiöst. Redan för ett par hundra år sedan hade det börjat med Folkbokföring. (Nu kan ni lista ut vilket land det är, men lova att inte mobba det för det!). Man förde långa listor över födde, vigde och döde. 

Tiden gick och datorerna kom in i landet. Nu började en fullständigt frenetisk statistisk yra. Man räknade folk, man gjorde stora allomfattande undersökningar om folks matvanor, om hur många som bodde i varje lägenhet, hur många badrum det fanns, hur många syskon det fanns, och vilka de röstade på. 

Man hade inrättat en gigantisk myndighet där anställda ilade omkring och insamlade fakta som landets politiker och tillika tjänstemän behövde fås serverade i begripliga dosar. De behövde detta för att kunna planera samhällsbyggnaden och andra insatser gällande t.ex. utbildning och yrkesval och gymnasielinjer…

Ilade omkring i dessa sifferkorridorer glorde universitetsutbildade statsanställda statistiker, sifferbollare, ekonomer, allmänna Viktigpettrar och kanske en och annan lokalvårdare som egentligen inte på något sätt för min berättelse vidare, men som ändå är oumbärliga för att t.ex. skapa en sådan här otroligt lång mening där man inte kan andas, ungefär lika uppfriskande som SCB:s årliga rapport!!!

Jomen då har ni scenariot klart. Dessa statistikspecialister har stenkoll på enkla basfakta- som hur många barn det föds. Man kan också med relativt stor säkerhet beräkna hur många barn som dör eller tillkommer från andra länder. Man vet alltså om hur många barn det kommer att gå i skolan i varje årskull i åratal i förväg.Som vanlig Svensson undrar man: Hur kan då med all denna kunskap och mödosamt ihopsamlde och analyserade fakta berörda beslutande personer bli så fruktansvärt förvånade när helt plötsligt (häpp) det slås larm om att det är kris i skolan för att det fattas lärare?

Hur kan det komma så plötsligt? Kan det vara så att de inte har lyssnat i tid på varningarna? Eller? Så vad gör de åt detta.

Ja- det enda rätta- de beslutar om att införa lärarlegitimationer. Det löser ju problemet galant. Fort går det ju också!

"ÖÖhhh- nä, det blev fel- vi skippar dom dära legimitationerna, de va nog inge bra. Vi skiter i det, det verkar liksom för svårt."

Filosofisk betraktrelse

Av , , Bli först att kommentera 3

…i grundskolans värld.
När man jobbar som lärarvikarie dimper man ner i skolans vardag och förväntas fylla den ordinarie lärarens plats. Som jag inte har någon pedagogisk utbilding får jag förlita mig på sunt förnuft, livserfarenhet samt smygkika lite på de Riktiga Lärarna. Rent kunskapsmässigt går det galant, jag klarar elevernas problem (och är innerligt glad över allt jag har lärt mig om textil bara på eget utövande och en massa studiecirklar).
Det går bra, och man får en mängd tankar. Gammal Waldorfelev och även -förälder som jag är ser man vanliga skolan lite utanför ifrån. Vi gjorde t.ex. våra egna läroböcker, inget fylleri där, inte!
Idag hade jag idrott med 5b och de skulle spela fotboll ute i snön.
En del var negativt inställda till all idrott, en del till fotboll, en del var eld och lågor, en del frös och två visade sitt ointresse genom att släpa runt skranor på fotbollsplanen.
Jag lät dom ta ansvar för att dela upp lagen. Det var intressant, alla ville ha en så jämn delning av lagen som möjligt, och de gjorde om delningen för att det skulle bli rättvisare. Efter ett tag märkte de att det var ojämt, ena laget ledde med 8-1, då bytte en kille lag.
De som hade skranor fick hållas, de sparkade lite hpglöst, men det störde inte dexsom spelade seriöst.
Härligt att se att de kan fixa såna här stuationer utan att det blir konflikter, eller att någon blir ledsen.

Att jobba med

Av , , Bli först att kommentera 0

 barn är så uppiggande! Jag var även vik i en liten skola i en kommun i Västerbotten idag. 

Barnen skulle fylla i en enkät om skolan på kommunens hemsida, och jag skulle vara behjälplig. Jodå. Det var jag, men det var enligt min åsikt helt knasigt. Att ens ha en enkät som är så svår att barnen måste ha hjälp när de ska svara- det gör ju inte svaren direkt objektiva! Det är klart jag försökte förklara de konstiga orden ("informativ, lättillgänglig, kränkning, påverka, uppdaterad, respektera" t.ex.) så bra jag kunde, men hela grejen var så dum. Om jag ska vara ärlig, för det var inte bara ganska svåra ord, det var krångliga meningsbyggnader och syftningar också. Och det var allstå ända ner till förskolan som skulle svara.

Dom var så söta när dom satt där helt seriösa och försökta svara på 37 underliga frågor så gott de kunde. 

En fråga tror jag var : "Känner du att du har förtroende för och får respekt av din lärare?" Hur lätt är det att svara på för en 8- åring? När lararen sitter bredvid?

Men det är väl inte min sak att döma ..xxxx…..kommun för en enkät de säkert pungat ut en väldans massa pengar för, så att de kan freda sitt samvete med att de sköter kvalitetskontrollen så mönstergillt.

Men annars var det bara roligt, barnen står och hänger på dörren innan det ringer in, de vet precis var de är i matteboken, skrivar gärna långa berättelser och vill ännu mera gärna spela instrument på musiken. Det märks att de har kunniga, ambitiösa och omtänksamma lärare.

 

 

Lärare väljer man inte heller…

Av , , Bli först att kommentera 0

 genom livet har man haft en eller annan lärare. Jag har gått en massa kort kurser. Ida Andersson i Västanbyn, Lövånger (gården finns än, en stor lagård på vänster sida bredvid E4:an) lärde mig och några andra spinna på slända och på rock 1981. Hon är död nu, men jag minns hennes runda ansikte och hennes jätte heta vedspis än- det ska vara helst 25-30 grader varmt för att hålla ullen smidig när man kardar och spinner. Hon lärde oss vara så noga med kardningen och göra perfekta rullar av ullen medan svetten rann på oss.

Margaretha Olofsson från Lövsele (egentligen Kräkångersnoret) lärde oss väva. Noga, jämnt, inget slarv. Massa olika knutar, många olika vävar. De dukarna är långt ifrån utslitna nu 25- 30 år efteråt.

Tore som lärde oss verka och sko hästar. Vi tränade på stinkande hästben från slakteriet och han delade med sig till oss i cirkeln sina kunskaper. Än idag går jag runt och kikar på sömränder och hovvinklar.

Bingo-Lisa höll kurser i sömnad och lärde oss klippa och sy svåra saker vi aldrig hade vågat på egen hand. Skjortor, kjolar och kavajer- med skarp blick kollade hon zig-zagning och inpassning. Hon kanske också är borta nu. 

Min styvfar Palle som lärde mig snickra- i allafall hjälpligt- på 70-talet. Dra ut morfars 6 och 7-tumsspikar som han av någon underlig anledning spikat fast golvet med i det hönshus jag renoverade när jag var 14 år. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att han använt sig av sådana våldsamma dimensioner- trodde han att någon skulle bryta sig in i ett hönshus?? Genom golvet?? (Inga svar, han dog 1962). Vi grävde ut mullbänkar i mormors hus, och han lärde mig tålmodigt att sätta upp hässjevirke, diska finporslin och tapetsera.

John Andersson från Årjäng, som var min handledare när jag praktiserade på Vägverket i Arvika typ 1978 och var medhjälpare på ett brobygge. Det han lärde mig om att snickra formar och att gjuta sitter kvar än idag. Och bron den står förbanne mig kvar än idag. Det var någon klåfingrig ung man som ritat bron och kommit på någon "snillrik" ny ide vad gällde formen eller gjutningen- jag minns inte vilket- men det sket de här gamla snickarna i, de gjorde som de var van- och :se bron står ju kvar. Jag lovar. Jag kan åka dit och visa- den är i Agneteberg.

Heder åt dessa män och kvinnor som med sådant tålamod lärt mig så mycket, betalda eller obetalda, med engagemang, erfarenhet och höga krav på noggranhet. Jag kan höra deras röst när jag utför det de lärt mig: "centrera leran lugnt och fint", "knyt inga blåknutar", "bänd inte ut hästens ben- kryp ihop istället", "avig mot avig- räta mot räta"…