Nu känner jag mig

 riktigt gammal. Var på Arbetsförmedlingen i Vindeln idag. Ytterst vänlig och hjälpsam och REALISTISK personal där. Inga planer uti det blå och coacha på utan bara normala förmedlare som försöker hjälpa en. I allafall kom jag på när jag satt där att jag har varit på denna inrättning (om än väldigt lite varje gång) på 70-talet, 80-talet, 90-talet, 2000-talet och 2010-talet. Fem decennier, alltså. Ingen stööre skillnad, samma svetskurser och hurtigt storasystersaktiga broschyrer och ett evigt skrivande av handlingsplaner. 

Man känner sig gammal när man inser att man:

Fortfarande funderar på varför Raketost slutade tillverkas

Kommer ihåg den där lilla blinkande grejen i hörnet på tv:n när ett nytt program i andra kanalen började.

Tänker tillbaka på den tiden när man planerade att se ETT program på tv:n och satte igång den i god tid innan så den hann bli varm.

Undrar varför varenda häst i detta land måste ha dubbla eller tredubbla täcken på sig ända in i maj månad, när ingen hade det på 70-talet.

Inte längre blir åthutad av medelålders män i beige trenchcoat och svarta glasögon när man gör nåt bus. Men det beror inte på att de där männen med sina portföljer och cykelspännen försvunnit, utan på att 1. Man är listigare nu när man gör bus, 2. De där männen är räddare för mig nu. Jag springer fortare.

Inte alls är värd att kosta på sig en antirynkkräm för fyrahundra kronor per burk. Efter 50 går inget att stoppa vad gäller kroppsligt förfall- det bär av utför med rasande fart, och det enda som händer om man köper dylik smörja är att man inte har råd med någon guldkant på palttallriken på ålderns höst.

Tycker att alla under 22 har alldeles för kalla vinterstövlar och undrar om deras mormor stickar tjocksockar åt dom så dom inte alldeles förfryser sig när dom trillar omkull i en snödriva på väg hem från krogen, förlåt: på väg hem efter en sen förläsning på universitetet.