Etikett: universitet

Nu känner jag mig

Av , , 1 kommentar 3

 riktigt gammal. Var på Arbetsförmedlingen i Vindeln idag. Ytterst vänlig och hjälpsam och REALISTISK personal där. Inga planer uti det blå och coacha på utan bara normala förmedlare som försöker hjälpa en. I allafall kom jag på när jag satt där att jag har varit på denna inrättning (om än väldigt lite varje gång) på 70-talet, 80-talet, 90-talet, 2000-talet och 2010-talet. Fem decennier, alltså. Ingen stööre skillnad, samma svetskurser och hurtigt storasystersaktiga broschyrer och ett evigt skrivande av handlingsplaner. 

Man känner sig gammal när man inser att man:

Fortfarande funderar på varför Raketost slutade tillverkas

Kommer ihåg den där lilla blinkande grejen i hörnet på tv:n när ett nytt program i andra kanalen började.

Tänker tillbaka på den tiden när man planerade att se ETT program på tv:n och satte igång den i god tid innan så den hann bli varm.

Undrar varför varenda häst i detta land måste ha dubbla eller tredubbla täcken på sig ända in i maj månad, när ingen hade det på 70-talet.

Inte längre blir åthutad av medelålders män i beige trenchcoat och svarta glasögon när man gör nåt bus. Men det beror inte på att de där männen med sina portföljer och cykelspännen försvunnit, utan på att 1. Man är listigare nu när man gör bus, 2. De där männen är räddare för mig nu. Jag springer fortare.

Inte alls är värd att kosta på sig en antirynkkräm för fyrahundra kronor per burk. Efter 50 går inget att stoppa vad gäller kroppsligt förfall- det bär av utför med rasande fart, och det enda som händer om man köper dylik smörja är att man inte har råd med någon guldkant på palttallriken på ålderns höst.

Tycker att alla under 22 har alldeles för kalla vinterstövlar och undrar om deras mormor stickar tjocksockar åt dom så dom inte alldeles förfryser sig när dom trillar omkull i en snödriva på väg hem från krogen, förlåt: på väg hem efter en sen förläsning på universitetet.

Trattkantareller

Av , , Bli först att kommentera 0

 …tänker jag icke skryta över att jag plockat- eller lägga upp nån bild på. Sådant är för veklingar. Svampar plockar och äter man, man talar icket om det.

Överhuvudtaget är det en förfärlig massa prat om saker som ska göras, har gjorts och görs. Man kunde faktiskt tro att vi alla gick nånslags universitetskurs där man prompt måste utvärdera alla processer och reflektera över sina handlingar offentligt stup i qwarten!

Det finns faktiskt folk som varje dag facebookar om att dom har mockat skit i sina hästboxar, kommer att mocka skit i sina hästboxar, planerar att mocka skit i sina hästboxar eller misslyckats med att skotta skit i sina hästboxar. 

Seriöst!!! Skulle det vara någon terapeutisk nytta med att skaffa en hamster och facebooka om skitskottningen i dess bur?

Eller starta en blogg om mina otaliga och resultatlösa försök att sluta snusa? Skulle mina kära läsare fortsätta att följa mig om jag började skriva om maträtter jag hade tänkt laga, tandborstar jag hade tänkt köpa, katter jag låtit avliva, karlar jag inte gift mig med, skruvdragare jag verkligen i verkliga livet verkligen har köpt, timmerstockar jag eventuellt kommer att använda i ett framtida husbygge, intressanta färgkombinationer på kläder jag tänkt bära någongång, poliser jag dragit vid näsan i Ransäter midsommarsafton 1978 (el 1979 kanske), hästen som gav mig ett hiskeligt svart blåmärke 1973, den otroligt dåliga bilaffären jag gjorde 1980 gällande en röd Alfa Romeo Spider av 1969 års modell med en reservmotor till, jobbet som plåsterförsäljare i Västerbottens inland som jag tackade nej till, drömmar om matematikstudier vid Kristianstads Högskola som jag inte börjat på eller gardiner jag köpte 1979?

JA! det skulle ni! Om jag skrev tillräckligt intressant om det!!! Man måste väcka fantasin, få läsarna med sig, egga argumentationslusten, få folk att känna. Men det uppnår man inte genom att skriva träigt.

P.S. Egentligen tror jag inte att jag lurade några poliser i Ransäter. Men jag var verkligen där midsommar afton 1978 el 79. Undrar fortfarande vad jag gjorde där. Ingen vill berätta för mig, men jag vet att det var spelmanstämma och att jag hade med mig fiolen. Så långt är jag överrens. Ett tält figurerar också. Och folkdräkter- liksom i bakgrunden på nå vis. Vi liftade dit, jag och…. Emma förstås. Undrar om hon är på Facebook?

Man måste vara sin egen

Av , , Bli först att kommentera 2

personliga sekreterare,liksom. Man ska gå in på Skatteverkets hemsida dårå å kålla om man får nån skatt tebaka, å de va ju så himla omständigt. Jag hadd ju e-letigimationen där, men han bara spotta ut mej. Å omigen. Å omigen, å stänga GoogleCrome å öppna Explorer för DÄR skulle det funka. Men vafan, öppna en Explorer själva får ni se hur mycket som funkar. He vart ju ba som en dimma!

Å så skull jag in på csn, man hadd ju trott att om man har såpass ini huvvet att man då blir antagen på en Universtetskurs, så ska man klara av att söka studiemedel. Men- nä. När jag väl hadde fått bort Explorern å klarna till å logga in mej, då hade csn pillat in en oherrans massa ansökningar på kurser jag aldrig hade bett om. Å he gick icket att ändra! "Du måste få besked först från csn innan du kan ändra". Puckon, jag hade ju anmält redan i juni att jag inte gå sommarkurs. Å växeln va stängd, semester säkert, mitt i sommarn och mitt på ljusan dag.

Jamen sen då ville jag ladda hem Telia Navigator så jag skull få han navigatorn ini mobiln. He jer söm bra om man kan sök efter vars man är ute i blåbärsskogen, tänkte jag. Å gratis i 1 år var det. Men he vart då rent omöjligt å få in alla uppgifter i den lilla pytteskärmen så nu köm jag å gå vilse vart jag går. Int äre så säkert jag köm mej till Institutionen för estetiska ämnen om navigatorn int sitt däri mobiln å gör det han ska!