det inte finns mer att skriva om. Att alla ord var upptagna, nerslitna, utnötta, sönderanvända. Varenda jädra gång jag sätter mig vid ett vitt pappaer tänker jag att " det här har redan någon annan skrivit om, fast på ett mycket briljantare sätt".

Ändå finns det läsare som vill läsa- ja, som nästan hungrar efter mer ord. Är det inte skönt ändå? I dessa tider med en ändlös ström av reklam, marknadsföring, utredningar, bortförklaringar och när alla studerar för att vänta ut lågkonjunkturen- läser folk vad jag (JAG) skriver. 

Skulle vilja berätta om mitt jobb som hemsamarit, eller vårdbiträde inom hemvården, som det hetar idag. Vilka fantastiska människor jag har mött!

Över 90 år gamla kvinnor och männer som har berättat för mig hur det var med skolvägen uppe i Tärna på 1920-talet, hur deras mor sydde läderkängor, de slog starrmyrhö, fastnade med hästen i djupsnön när de skulle hämta hö från ladorna, spädbarnsdöd, inga pengar och lite mat, tvångsflyttning p.g.a. dämning i älven och kolmilor som brunnit.

Det är folk som lever idag- mitt ibland oss! Aldrig någonsin i människans historia har vi varit med om sådan utveckling, och kanske kommer aldrig någon människa att få vara med om en sådan raketartad färd från kossor gjorda av kottar till Barbie, från öppen spis vidare till vedspis, elektriska element och sedan jordvärme, från häst och kärra till vrålande Scanior med tippflak, från lie till slag hack och självlastarvagn och ännu mer avancerat med tornsilo och vidare till balmaskiner, från T-Ford till rymdfärd…….

Vad månde hända härnäst?