Etikett: kvinnor

Vad är det för feeel

Av , , 2 kommentarer 5

 på kwinnor i min ålder??? Måste man bli helt jävla galen när man blir medelålders? Jag känner mig som ett UFO. Jag känner mig som ett UFO när kvinnor i min ålder som ändå faktiskt var med på 70-talet med en hyfsad jämlikhet och en balanserad syn på dethär med kvinnlighet och självständighet helt plötsligt blir konstiga. Frimodigheten och ansvarstagandet för miljön och våra döttrars och söners uppväxt är som alldeles borta. Helt plötsligt är det inget fel på att deras döttrar använder 1-2-timmar om dagen till rakning, piffning, klädval, makeup och dito dumheter. 

Helt plötsligt måste mamma hämta post, tvätta, kolla lönespecifikationer och vaccinera katten åt den vuxna sonen. 

Helt plötsligt går timmar av arbete åt till att göra scrapbooking-kort, fara på spa-måbra-kurser, deltaga i gjut-figurer-i-betong-till-trädgården-kurser, prata om kattens senaste bravader, de far även på charterrresor utan karln och solar med vänninor. Berättar för alla som vill höra på om deras husdjurs magstatus, deras mäns matvanor, deras barns senaste sminkfynd eller nya tapeter och gardiner. 

Känner mig som ett UFO. Läser om hållbar byggteknik, energieffektivisering, funderar på att klippa håret kort så det inte är i vägen när jag dymlar, pratar och projekterar och jobbar med andra intelligenta kvinnor som också är intresserade av hur man bygger enkelt, miljövänligt och arbetseffektivt. Går ut med hunden, men känner inte nåt direkt trängande behov att berätta för alla som jag möter om hur hunden mår i sin mage, vad den har gjort för skojiga saker eller vad den för tillfället kan tänkas fundera på. 

Men jag har väl alltid varit annorlunda. Hoppade av skolan och flyttade från Stockholm när jag var 17 för att jag inte stod ut med storstan. Alla andra tjejer som var 17 rymde till Stockholm. Jag ville bort- bort till storskogen, till utsikter, till fjäll, till bondeliv. 

Rent statistiskt sett är jag antagligen helt knasig. För större delen av kvinnor i min ålder håller på med så väldigt mycket annorlunda grejer än jag. Tur jag har vänner som är vettiga. Länge leve oss knasiga, krassa, verklighetsförankrade människor!!

Inte bara inbrottstjuvar

Av , , Bli först att kommentera 3

 behöver en kofot. Även vanliga, vänliga kvinnor behöver det. En kofot att röra om  målarburkar med när man inte hittar en pinne, en kofot att bända upp bildörren med när den har frusit, en kofot att röra om i sockerkakssmeten med när karln har använt elvispen till cementblandning, en kofot att peta i vedspisen med, en kofot att bända lös ogräsrötter med, en kofot att hota bilbesiktningens vrånga personal med, en kofot att peta naglarna med, en kofot att pilla in isolering i otäta väggar med, en kofot att lirka fram leksaksbilar under soffan med och en kofot att riva husväggar med. 

Man skulle kunna tänka sig att

Av , , 1 kommentar 2

 det inte finns mer att skriva om. Att alla ord var upptagna, nerslitna, utnötta, sönderanvända. Varenda jädra gång jag sätter mig vid ett vitt pappaer tänker jag att " det här har redan någon annan skrivit om, fast på ett mycket briljantare sätt".

Ändå finns det läsare som vill läsa- ja, som nästan hungrar efter mer ord. Är det inte skönt ändå? I dessa tider med en ändlös ström av reklam, marknadsföring, utredningar, bortförklaringar och när alla studerar för att vänta ut lågkonjunkturen- läser folk vad jag (JAG) skriver. 

Skulle vilja berätta om mitt jobb som hemsamarit, eller vårdbiträde inom hemvården, som det hetar idag. Vilka fantastiska människor jag har mött!

Över 90 år gamla kvinnor och männer som har berättat för mig hur det var med skolvägen uppe i Tärna på 1920-talet, hur deras mor sydde läderkängor, de slog starrmyrhö, fastnade med hästen i djupsnön när de skulle hämta hö från ladorna, spädbarnsdöd, inga pengar och lite mat, tvångsflyttning p.g.a. dämning i älven och kolmilor som brunnit.

Det är folk som lever idag- mitt ibland oss! Aldrig någonsin i människans historia har vi varit med om sådan utveckling, och kanske kommer aldrig någon människa att få vara med om en sådan raketartad färd från kossor gjorda av kottar till Barbie, från öppen spis vidare till vedspis, elektriska element och sedan jordvärme, från häst och kärra till vrålande Scanior med tippflak, från lie till slag hack och självlastarvagn och ännu mer avancerat med tornsilo och vidare till balmaskiner, från T-Ford till rymdfärd…….

Vad månde hända härnäst?

Morgonraggning…

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Det vore något, det. Jag tänkte på det när jag stod och stirrade in i mitt ansikte i spegeln i morse. Man är ju markant mer attraktiv på kvällen.  Det är ju frågan om det ens är samma person som man ser kl 05.15 nyuppstigen och sedan kl 17.15 får se ren och sminkad och i välsittande kläder…

Hur kan den här märkliga traditionen med kvällsraggning på krogen uppkommit när det vore så mycket mer realistiskt och praktiskt- för att inte nämna mer komiskt- att ragga på morgonen??

Tänk om alla sugna singlar kleve upp kl 5 på lördag morgon, utvilade utan en massa fredagskvällsfestande, och bara typ gick direkt ut! Som små (skrynkliga och vingliga) nyponrosor med den zombie-artade morgonblicken rätt fram.

Dom stackarna som jobbade på O´Learys och de andra ställena skulle få lite bättre arbetstider, även taxi, och polisen skulle få en topp vid 15- tiden på eftermiddagen istället. Akutpersonalen skulle få plocka glasbitar ur folk och lappa ihop dom efter slagsmål på eftermiddagarna, och sedan åka hem till lördagsmiddag med familjen. Eller- förresten, det kanske inte ens skulle bli så mycket bråk. Jag menar- är man strängt taget så energisk att man ids börja slåss om man klivit upp kl 5 på morgonen och druckit öl till frukost? Finns det ens några snygga kvinnor att slåss om?

Nå- dessa hugade spekulanter på raggande och festande tar sig ut på stan denna okristliga timme, ni vet hur det är: hjärnan är lika snabb som melass är lättrinnande i -20 graders kyla, man fattar trögt, håret är tovigt, minsta motgång (som en vidbränd rostad macka) får en att tappa humöret och man ryter åt omgivningen med tordönsstämma och är röd i ansiktet, snubblar över barnens leksaker och ägnar 6 minuter åt att leta efter sin tandborste. Man vill inte prata snällt, man vill ha sin jävla tidning i fred, sitt te varmt, två likadana sockar, inga komplicerade frågor om vart någon annans Levis-jeans är, man är blek, förvirrad och halvrasande. Det är ett ytterst svårt projekt att ens ta sig samman så pass att man kom sig ut genom dörren. Det är stor risk att man glömmer bankkortet, och det är ju bra, då blir man inte så full.

Tänk er att möta en annan singel i detta tillstånd! Så bra! De skulle ju direkt kunna se hur de är i sin allra värsta stund. Ingen behöver bli besviken, och skilsmässorna skulle minska.

När man sedan har varit på krogen och raggat, och ska ta sig hem ensam eller inte, så är det ju guldläge: på lördag eftermiddag har man lång tid på sig att få tag i någon kompis som kan hämta en, eller så kan man gå eller cykla. När man kom hem är det fortfarande bara tidig kväll, och man kan nyktra till, fyllna till, se på tv, eller bara ladda inför söndagsmorgonraggningen, som kan utövas i lugn och ro utan att man behöv gruva sig för måndag morgon.

Det förfärliga med det här är bara att nästan alla kvinnor ser hemska ut på morgonen, medan männen bara är rufsiga och busiga.

 

”Boka in planeringsmöten med

Av , , Bli först att kommentera 0

 dig själv".

Varför handlar alltid livsstilscoachning för kvinnor om en massa "ta tid för sig själv","våga stanna upp", "tänka på sina behov", "stanna upp och känna efter" eller "prioritera"??

Man ska analysera sig själv, och kraven som ställs på en- är de egna eller andras, vara hemma, åka bort, lyfta fram, lyfta upp, träna lagom, äta rätt, tala med sin partner, hitta ett nytt jobb, göra scheman, göra om karln, flytta längre från svärmor, planera semestern, se till att inte vara för duktig, inte julstressa (den stressen går ju att mota bort om man bara hela tiden tänker på att inte stressa , som jag skrivit om i ett annat inlägg), förverkliga sig själv, vara ett stöd för vänner i kris, ta chefen på rätt sätt, fundera på pensionen, kolla barnens skolgång, inte tappa bort sig själv, kontrollmäta bukfettet, satsa på sig själv, inte hoppa över 40- årskontrollen, hitta lättskötta pelargoner, men inte ha pelargoner för att blidka svärmor, avmaska katten på våren, anlägga kompost, meditera regelbundet för att minska stressen.

Varför måste en coach berätta allt detta för oss? Eller- lågbudgetalternativet- läsa om det i tidningar?

Känns det inte som att vi kvinnor redan tänker, funderar, analyserar, planerar och talar om det ganska mycket som det är?

Dessa ämnen blir visst aldrig uttömda i tidningarna. Karlarna bara muttrar, mår de dåligt far de ut och fiskar, och tänker på ingenting. Så tror jag att det är, men då har jag generaliserat en aning. Sen far karlarna hem, grillar fisken, lagar vedpannan och säger till sin kvinna: "Du ser smal ut i de där byxorna, följ med in i pannrummet ska jag visa dig en sak."

Handla kläder: såhär funkar det

Av , , 1 kommentar 4

En man köper skjorta, skor och byxor:

 

Såhär tänker han: ”Den här skjortan är lagom stor och rätt färg. Den köper jag. Dom här skorna sitter skönt och är varma. Dom köper jag. Dom här byxorna passar till kavajen. Dom köper jag. Det här blev bra.”

En kvinna köper skjorta skor och byxor:

Såhär tänker hon: ”Den här skjortan sitter skönt, men hur kan den göra det när det är storlek 40? Jag brukar ju ha 38. Den är ganska billig- men inte för billig, men jag skulle kunna köpa den där som är ännu billigare och har mildare färgskala som antagligen passar till de grå byxorna. Men den är lite för lång, det är inte bra, men jag kan ju lägga upp den, då har jag kvar att lägga ner sen om jag skulle tycka det blev bättre. Förra tjejträffen hade Annika på sej grå byxor och pastellfärgad blus, då kan ju inte jag ha samma nästa gång. Men det är klart- chansen att hon har på sig samma kläder igen är liten.

Kanske skulle man ha ett halsband till skjortan. Ja-det måste jag. Turkos. Fast turkos passar inte till allt, bäst att ta ett lite neutralt i persika. Nä- jag spar pengarna och köper ett par skor som passar till…de gråa byxorna och skjortan. Ett par rejäla höstskor som man kan gå i. Förnuftigt. Ekonomiskt försvarsbart. Fast inte direkt sådär grova, man vill ju inte se ut som en gothare, mera ladylike. Nej inte som lady Di, utan mera vardags. Och dom måste gå att ha till kjol som är brun. Alltså bruna som även passar till grått och i nödfall svart. Nu får jag ta dom här för nu kändes det som en byxkris är i antågande- pronto.

Sååå. Ett par byxor. Några byxor. En hel väldig hög med byxor i högst storlek 40. In i provhytten, ba. Coolwhite lysrör. Speglar i föga smickrande vinklar. Vad är det för fel på kläder nuförtiden! Herregud- kunde jag ha storlek 38 för 15 år sen ska jag väl komma ner i dem nu?. Här gäller det att ha nerver hårda som Samanthas i Sex and the City. På med gamla byxor, ut igen med dig, kärring och ta några 42:or- erkänn dig besegrad av din egen kropp och dina dåliga vanor och stirra inte på flickorna som glider ner i 36:or. Det är verkligen gammkärring- varning! Nej, det blir inga byxor idag. Jag far hem och bantar några veckor, då kommer jag i de där Lewisen.”

Det  är därför karlar hatar att följa med och handla- för att när de följer med så inte bara tänker kvinnorna allt detta- då säjer dom det också! Hela tiden! Infernaliskt!

 

 

Presentation

Blogg som handlar det som faller mig in. Kan röra sig om politik, ekonomi, vardagsliv, barn, familj, landsbygd, jordbruk, djur, folk jag mött eller folk jag hittat på.

Läs gärna min andra blogg på vk: "folklivsforskning"

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se