Man är liksom så motsträvig mot framtiden. När jag hörde talas om appar första gången tänkte jag surt: ”det skiter väl jag i”. Istället skulle jag väl ha tagit reda på vad det var och vad det skulle kunna innebära för bra saker för mig. Sen köpte jag en IPhone- och si, allt uppenbarade sig för den tröga blondinen!
När min mormor var barn kom vedspisen in i svenska kök som en teknisk revolution. Kanske hennes mamma Jenny blängde småländskt envist och misstänksamt på den svarta, tunga tingesten i gjutjärn med snirkliga bokstäver?
Sen kom självlastarvagnen, kombisåmaskinen, utgödslingen, permanentvätskan, tvättmaskinen, kärnkraften, m.m.
Nu blänger vi misstänksamt på smartphones och tycker att he dug fint ve gammobilen. Man ska ju ändå bara ringa. Trodde vi, ja! Nu kan man surfa, deklarera, betala räkningar, blogga, ta hem spel och musik.
Vad ska det sluta med? Kommer vi att kunna ladda hem appar med braständare? Sminkspegel? Röksignaler? Batonger och pepparspray? Nikotintuggummi?