tjata om dessa kraftkarlar en gång till. Nu fick jag reda på att min mammas granne   Karl-Rune har gått bort. Karl-Rune bodde granne med min mamma i Rackstad, Arvika, hon "ärvde" honom efter min mormor, som bodde granne med honom i ca 50 år. När jag och mina syskon var små var Karl-Rune och hans fru Elsa (och för längesedan hans svärmor Signe) respresentanter för Tryggheten, Vänligheten och Hjälpsamheten. Dom hade en perfekt ordning på allt, fin plan asfalt på den lilla gården med sitt fyrkantiga eternithus, och som jag berättat förut var alltid persiljan, hallonen, jordgubbarna och potatisen på samma ställe- i raka, ogräsfria rader. Som liten klängde jag och hängde i knävecken i deras mattpiskarställning och drömde om en akrobatkarriär. 

Inte gjorde det nåt att vi genade genom deras gård, cyklade på deras asfalt eller galopperade förbi på sommarhästarna.

Ibland fick vi komma in och få fika i deras fina kök. Nybakta bullar och röd saft. (Deras barn var lite för stora för mig, det var min mamma som var bästis med en av deras döttrar). 

Jag kan aldrig minnas under alla dessaår att vi var irriterade på dom. Däremot hade de haft anledning att vara irriterade på oss med alla våra lösspringande föl och får, men det var dom aldrig. Min mamma tyckte emellertid att Karl-Rune inte riktigt plogade så bra som han brukade när han var 88 år, men jag tror hon skojade lite där. 

I dessa trakter av Värmland heter alla efter gården dom bor på. Gunnar och Inger på Hagen, Agda på Nygård, Aina på Nolby och då Elsa och Karl-Rune på Lillåsen. 

Karl-Rune såg precis likadan ut när jag träffade honom i somras som när jag var liten för över 40 år sedan, solbränd och senig. Vänligt bjöd han alltid mina barn och barnbarn på hallonen i häcken, uppmärksamt följde han mina barns jobb inom jordbruk. Han var fascinerad av mjölkrobotarnas framfart, även om han inte var i den branschen själv.

Hur ska vi klara oss utan dessa kraftkarlar?