…och lite irriterad kom jag hem från skolan idag. JA- Mission Impossible idag var att jag och mr Burman (så EGENDOMLIGT att ingen fler elev nappade på det här jobbet- nä, dom stod i godan ro i slöjdsalen och småfilade små söta profilfönsterfoder med vassa och ändamålsenliga verktyg. Men jag är inte bitter, näedå).

Vi hade i vild förtjusning och god framtidstro brutit upp golvet i ett förråd under trappen, för att därstädes försöka utröna varför vattnet frös. Nå, sen skulle allt sättas tillbaka som det var med samma gamla idiotiska brädor. I sann helig byggnadsvårds- och kulturhistoriskt bevarande-anda.

Halva golvet var fina och medgörliga brädor, som mr Jörgensen och mr Eriksson förtjänstfullt klämde på plats:

Men resten var ena torra, ålderstigna och FERNISSADE brädor! Ondska.

Vi började med att hyvla med vanlig hyvel. Det tog evigheter och var jättehårt, ni vet såndär fernissa i flera lager som var tänkt att hålla för flitiga folkhögskoleelevers frenetiska fotarbete i åratal. Typ 250 år, var det nog tänkt.

Var 5:e minut måste man skrapa under hyveln och peta bort klegg som satt sig som betong i glipan vid stålet. Den eländiga fernissan blev ett fint damm som liksom klistrade ihop sig. Jag körde med stålborste. Ha. Ingen skillnad. Med fönsterskrapa kunde man få bort en del om man tog i så man blev blå. En bräda på 150 cm tog en timme. 

Vi hämtade tunga artelleriet i form av en bandslip. Det bandet var igenkleggat efter 1/5 av längden. Någon tipsade om att ha såpa på bandet. Fernissan tog sig illslugt igenom såpan och kleggade igen bandet. Vi hädde såpa på hyveln istället, det var…inte så bra. Lite desperata, kanske.

Tillslut tog vi halvrund skrubbhyvel och körde i 45 graders vinkel som förarbete, då behövde man bara gengöra den var 10:e minut och arbetstiden för varje bräda kom ner till 45 min. Dessutom hade man fernissa-damm i håret, i näsan, under kläderna och i ansiktet.

Nä, då hade Nils roligare: