Etikett: bh

Det måste gå!!!

Av , , Bli först att kommentera 4

Som vanligt har jag alltid trott att det är fel på mig. Jag har för tjocka lår, förstås. Är för korkad, har studerat för lite, är för artistiskt lagd, har för konstiga böcker (Henry Miller och Sara Lidman), för undermåliga sociala ambitioner eller lider brist på välfilad motorsåg. Men så märker jag under årens lopp att det finns fler än jag.

SOM INTE HITTAR EN BH SOM PASSAR!

Unga supersnygga tjejer som jag alltid har trott kunnat gå in på en affär, hugga en bh, betala (förstås, vem tar ni mig för? Jag umgås verkligen inte med såna som baxar bh:ar) och så passar bh:n. Nänä, flera av dessa kvinnor har sagt ”men det finns ju ingen som kan ha de där billiga bh:arna på HM”. Hur kan så enkla ord vara så sköna att höra? Helt plötsligt känner jag mig lite mindre som ett monster.

2013 Juni del 3 047

Men så sitter jag och blir arg. Jo, det är i-landsproblem, men inte det allra värsta. Vi som behöver bh vill faktiskt kunna känna att den funkar. Den kostar ändå bortåt 6-700 kr och man behöver några stycken. De är ju elastiska, så efter en viss tid vissnar de.

För det första ser vi olika ut- de som designar bh:ar: har de aldrig sett flera riktiga kvinnor i levande livet? Det finns bilder på Internet – bara så att de kan bilda sig en uppfattning UNGEFÄR om att vi är olika, vi bh-bärare. Vi är mellan 120 och 200 cm långa, vikten kan variera från 45 till över 200 kg, vi kan vara breda, tjocka, hårdmusklade, vara 65 eller 110 cm runtom, ha kupstorlek A till I- dessutom utövar vi en hel del kroppslig aktivitet av olika slag. Vi jobbar, joggar, rider, hugger ved, jagar får, förlöser kossor, springer ifatt barn och barnbarn och säkert flera hundra andra aktiviteter. VI ÄR OLIKA!!!

Varför är det då samma problem med nästan alla bh:ar? Varför måste man alltid nöja sig med det är är nästan bra?

Om man har storlek C eller över det- hur kan det vara så att bh-bandet är bara 1 cm brett? Det skär in.

Det skulle väl i allsindar gå att göra bh:ar med mer variation. Bredare band, kors i ryggen, mer eller mindre urringat, mer eller mindre utskuret vid armhålan, o.s.v.

Och en sak till medan jag ändå håller på att elda upp mig: Har ni någonsin hört talas om att någon bh- bärare klagat över att den fryser om brösten? Nä, skulle inte tro det. I de flesta fall gör vi inte det. I de flesta fall är bh:n tät och tjock och stoppad. Så när man hugger ved, städar, tränar, rider och svettas så fastnar tyget och det blir blir obekvämt.

Kära läsare! Ge mig gärna tips på ett vettigt bh-märke!

Varför?

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Varför är det ALLTID såhär för mig? Att jag ALDRIG i hela mitt liv har haft någon riktig vuxenkoll på mina finkläder menar jag. Det är jämt samma visa. VAD SKA JAG TA PÅÅÅÅ mig? Helt överrumplad varje tillfälle. Va? Är det midsommar? Va? Skolavslutning? Va? Bjuden på middag? Födelsedagskalas? Ska jag gifta mig – nu? Normala människor har lärt sig att kolla igenom sina finkläder och se så de passar ihop, att de är tvättade och strykna, att de inte har krympt i garderoben, att det finns hela strumpbyxor. Före högtidstill fället sysselsätter jag mig med sånt som att prova ut halsband som matchar med klänningen, ta på och av strumpbyxor som visar sig ha hål eller vara fel färg, panikstryka krage och nederdelen på ärmen, försöka hitta den där vita bh:n, dölja hundbett på högklackade svarta pumpsen med tuschpenna och pilla fram hårnålar mellan golvplankorna. Under högtidstillfället sysselsätter jag mig med att känna mig bortkommen, omodern, ovan att gå i fina skor och i övrigt en allmän alienerad känsla av att vara den ständigt ogifta kusinen från landet. Det är faktiskt så illa att de finaste skorna jag har (som hunden en gång bitit på) är de jag köpte till farmors begravning den 1 april 1980. Vilket i allafall bevisar en sak: en pytteliten del av mig har forfarande samma form och storlek som för 33 år sedan!

Lite tröstfoton från en morgonpromenad vid Tavelsjön:

Ojdå! Där kom den stolliga hunden med. 

Med fernissa fulla bh:n…

Av , , Bli först att kommentera 0

 …och lite irriterad kom jag hem från skolan idag. JA- Mission Impossible idag var att jag och mr Burman (så EGENDOMLIGT att ingen fler elev nappade på det här jobbet- nä, dom stod i godan ro i slöjdsalen och småfilade små söta profilfönsterfoder med vassa och ändamålsenliga verktyg. Men jag är inte bitter, näedå).

Vi hade i vild förtjusning och god framtidstro brutit upp golvet i ett förråd under trappen, för att därstädes försöka utröna varför vattnet frös. Nå, sen skulle allt sättas tillbaka som det var med samma gamla idiotiska brädor. I sann helig byggnadsvårds- och kulturhistoriskt bevarande-anda.

Halva golvet var fina och medgörliga brädor, som mr Jörgensen och mr Eriksson förtjänstfullt klämde på plats:

Men resten var ena torra, ålderstigna och FERNISSADE brädor! Ondska.

Vi började med att hyvla med vanlig hyvel. Det tog evigheter och var jättehårt, ni vet såndär fernissa i flera lager som var tänkt att hålla för flitiga folkhögskoleelevers frenetiska fotarbete i åratal. Typ 250 år, var det nog tänkt.

Var 5:e minut måste man skrapa under hyveln och peta bort klegg som satt sig som betong i glipan vid stålet. Den eländiga fernissan blev ett fint damm som liksom klistrade ihop sig. Jag körde med stålborste. Ha. Ingen skillnad. Med fönsterskrapa kunde man få bort en del om man tog i så man blev blå. En bräda på 150 cm tog en timme. 

Vi hämtade tunga artelleriet i form av en bandslip. Det bandet var igenkleggat efter 1/5 av längden. Någon tipsade om att ha såpa på bandet. Fernissan tog sig illslugt igenom såpan och kleggade igen bandet. Vi hädde såpa på hyveln istället, det var…inte så bra. Lite desperata, kanske.

Tillslut tog vi halvrund skrubbhyvel och körde i 45 graders vinkel som förarbete, då behövde man bara gengöra den var 10:e minut och arbetstiden för varje bräda kom ner till 45 min. Dessutom hade man fernissa-damm i håret, i näsan, under kläderna och i ansiktet.

Nä, då hade Nils roligare: