…kommer det opassande tankar in i ens hjärna. Eller i mitt fall- även dikter. Om jag kör taxi och har någon snobbig kund från flyget. Så bara ploppar det upp en vers i mitt huvud: Läkarfrun är smal och brun, barnen rara- fattas bara, ,mannen han går myndigt fram, hyssjar barnens stoj och glam. 

Men då måste man ju vara tyst. Sitta där i förarsätet och fnissa ensam- det passar sig verkligen inte! Visa kunder irriterar mig mer än andra. Många är gångerna på det jobbet jag bara velat ryta: Men sluta sup då för faan! Men lyssna på dina barn! Du kanske tycker det är jobbigt att knarka- men det är inget mot hur jobbigt det är att köra er gnällande och skitiga dit ni fått för er att fara! Sluta ynka för en ond fot- sjukskriv dig eller jobba- men var tyst!

När man är på anställningsintervju är det om möjligt mer opassande att få sådana filosofiska/komiska infall. Helt ödesdigert är att fantisera om hur ens eventuella framtida chef såg ut och bar sig åt som 4-åring. Jamen då sitt man där och och ser en liten fet pojke som trillar omkull i leran…

Just verser och rim har en förmåga att bara dyka upp och tränga sig på hos mig. Det kan hända när någon fyller år- det bara rinner ur en dikt om den personen. Synd bara att man inte kan styra det, för det kan också hända att jag sitter och försöker rimma ett födelsedagsrim åt någon- och det kommer bara inte!