Ett sånt här ögonblick kan man njuta av. Sen. I Juli. När man tycker det är lite kul att det kan bli-29 grader…

Det är sånt man tycker är kul efteråt. Som när Citroenen läckte ut all olja i hydraulsystemet en lördag när vi var med alla barn och häst och finka långt bort i Jämtland. Som när kullagret på finkans ena boggihjul skar ihop kl 22 en fredag 30 mil hemifrån. Som när man gör en nödlögn för att rädda en kompis och blir påkommen, eller måste dyka med kläder och allt ner i en kall sjö i maj för att barnbarnet trillat i. 

Som när man är korkad nog att flytta upp till Västerbotten i december till ett iskallt hus som ingen skottat framför.

Men det brukar ju reda ut sig, man lär sig nåt nytt och strävar vidare i tillvaron. Hur klarar man sig egentligen på landsbygden? Utan taxi, gatljus, distriktssköterska, plogade vägar, grannar och affärer? Ju fler saker som försvinner från byarna- desto tuffare och kompetentare blir de som bor kvar. Har ni tänkt på det, kommunpolitiker o överhuvudtaget alla som föraktar landsbygden och tycker att den parasiterar på staden?