och handlat. Herreje- jag hann undan med blotta förskräckelsen. Hade just upptäckt där jag stod inne i affären att parkeringstiden gick ut och gått ut på gatan. Då stod hon framför min bil! Med hjälp av en illslug manöver, pilsnabba ben och en stenhård målsättning lyckades jag ta mig iväg obötad.

Det är en djungel i storstan. Kom inte och prata med mig om New York eller London. Det är nog hårt i Umeå. För övrigt anser jag att alla städer som är större än Arvika är för stora. 

Man ska leta reda på en affär som man TROR har det man behöver. Inne i centrum, förstås. Och så cirkla runt och hitta parkering. Runt, runt och cyklisterna kastar sig med dödsförakt framför huven, barnvagnar vinglar förbi i den knaggliga snön och så till slut trixar man in sig på en plats. Då ska man gå så herregud långt och köpa en sån där fånig liten parkeringslapp. Uråldrigt system. Så man kör ju sms- betalning på att sofistikerat och världsvant sätt. Fast vid det här laget har alla coola stadsbor fattat att här kör en Riktig Urlantis. En Skogens Qwinna som har generationer av tjärstubbsbrytande, flottarsvettiga, barnafödande-på-skitigt-jordgolv och handmjölkande förfäder bakom sig. Kort sagt: här kommer en rejäl helqwinna som dom inte ska försöka mopsa sig mot om en liten löjlig parkeringsavgift.

Man gångar stolt iväg mot affären och tycker sig vara så himla bra. Man har faktiskt helt förträngt att man egentligen är en värdelös Stockholmstönt som bara sett Vegagatans bakgård och Selma Janssons väskaffär (i hörnet Vegagatan-Odengatan) och så små glimtar av den stora världen på EPA tvärsemot.

Man skulle kunna tro att jag är lite van, men varenda gång jag ska ut i storstan är det som ett jättespännande äventyr, där faror måste undvikas med list och råstyrka.