saker och ting förändras. Det är bara att acceptera för mig att våra ridvägar här hos min mamma i Värmland blivit övervuxna och syns inte ens. Risiga hus har fått nya ägare som renoverat och röjt i trädgården, och de hus som var ganska fina har fått patina och förfallit. De spänstiga unga männen från 70talet har hör och häpna blivit runda om magen,stadiga familjefäder och gråhåriga farfädrar. Tror jag i allafall. Jag har inte träffat någon sen den tiden jag bodde här eftersom jag inte skulle känna igen dem, och de troligen inte mig heller….

De skulle bara tänka: Vad är det där för liten gumma som lufsar omkring.

Själva Arvika är sig likt, men jag ska ta och fara runt lite och kolla gamla jaktmarker. Int äre som förr, int! Jomen,jag köm ihåg när 14isarna stod och frös vid skyltfönstrena uyefter raggarrundan. Pöjkera körde sina Amazoner eller amerikanare, eller om de var rika en 142a. Kyrkogatan västerut, förbi Domus och Hotell Oscar, till vänster vid busstation och ner mot badhuset där jag lärde mig simma 1967, vidare ner mot järnvägsstation och runt det farliga hörnet vid AMU-center och förbi Stadsparken och upppå Kyrkogatan igen. Emellanåt for man en sväng neråt Fallängsvägen och så var 4e varv eller så stannade man vid Kockeykiosken. Och hade man råd köpte man en körv där.

Jamen, så geck dä till 1978, och så geck dä till när min mamma var ung!