… är man 53 år som jag så är det naturligt att folk runtomkring en börjar dö bort. Gamla kompisar är  just gamla, och särskilt om de levt hårt medicinskt sett så lever de på övertid om de redan 1977 var i dåligt skick. Men ändå… Kanske blir man sentimental i största allmänhet. Kanske blir man ledsen för att livet är så kort. Kanske tänker man på alla de gamla vänner man aldrig hinner träffa igen. Jag fick reda på att en av Arvikas största profiler och en vän till mig (på 70-talet) dött. Gick in på hans Facebooksida för att söka svar om der verkligen var så. Man tror ju ändå att kuriren som meddelat dödsfallet haft fel, hört fel, trott fel, fattat fel. Att ens gamla kompisar finns kvar nere i Värmland för all evig tid. 

Ojojoj. Hela tangentbordet fullt med tårar. Löjligt. Sluta grina. Över 70 sorgesamma kommentarer på hans Facebook under bara ett dygn övertygade mig. Sista inlägget  från honom själv var 22 december, då skulle han på Bolaget. Sen vart det tyst. 

Vad vill jag säga med detta så ovanligt seriösa inlägg? Ta vara på era vänner, lev livet medan ni kan och bli fan inte arga på småsaker!!