i min klass iväg till Umeå. Det är en stor stad må ni tro för oss byggnadsvårdare från lilla Vindeln. Vi gjorde stora ögon när vi såga alla röda ljus som tycktes betyda något och alla bilkarusellerna man kunde köra runt runt runt i!

Ja i alla fall så var vi bjudna av Hantverkslaboratoriet som lyder under Göteborgs Universitet på ett dialogseminarium för folk som håller på med bygghantverk, praktisk landskapsvård och trädgårdshantverk. Fint värre. De ville veta vad vi i Västerbotten ville ha hjälp med, kolla materialtillgång och framför allt ville de veta i hur stor utsträckning det fanns kunniga hantverkare inom dessa områden.

Efter detta blevo vi bjudna på lunch på Sävargården. Det var vita stora servetter, Västerbottensostsmör, hembakat tunnbröd, jättafina sallader, flingsalt på borden och rektigt pärmos och pannbiff. Vi skötte oss bra, sa inget dumt, torkade oss med servetterna, luktade varken koskit eller tjära eller gammalt mögligt hus- så vi drog nog in kanske 102 vuxenpoäng. Sedan foro vi hem i Volvosarna.

Det var faktiskt en bra dag, och de två som representerade Hantverkslaboratoriet verkade både kunniga och angelägna om att länka ihop teori och praktik på ett prestigelöst sätt. 

Det var en karl med som berättade och visade lite bilder av det han gjorde- takspånshyvling, skihagatillverkning och flätning av kolkorgar. Jag tror det hette kolkorgar. Det är grunda korgar flätade av vidjor c:a 55×75 cm som är lite glesa och användes till att sikta och bära kolet i från milorna. Sådana där har man ju sett under sina år på landsbygden i Västerbotten, men aldrig vetat vad de var till för. De är perfekta till garn , men det vågade jag inte andas om, detta var en Seriös Man.