…är inte så snäll och rar som man kan förledas att tro. Jag har fått ett horn i sidan till den. Man blir som svårmodig av den.

Såhär är den, och i riktig LRF-anda har det varit så i alla tider. Precis som jordbrukskassan, lantmannaskolan och getmjölken:

Första sidan: Ett foto på någon som strålar av lycka, glädje, tillförsikt och framtidshopp. Bara en sån sak kan ju få vem som helst att kasta in handduken. 

Sedan flera reportage om: Folk som har fått någon jättekonstig sjukdom som är jättehemsk, med bara jättesmå symptom, och som bara en tillfälligt vikarierande jättespecialist just råkade kunna diagnostisera. Man sitter där och tänker: ont i foten, en lätt domning i armbågen och lite utslag i knävecken. Men det har ju jag- om 2 månader sitter jag i rullstol…

Folk som varit med om förskräckliga olyckor och bränder, men som klarat sig och flyttat ut på landet till någon stor gård och har ett företag med 14 anställda som gör getost, hemgjord hjortronsylt, hemvävda band, örtpåsar och tjärsalva.

Folk som bytt yrke och är jättelyckliga med det.

Folk som tappat bort fina saker som de letat efter i 35 år, och nu vill ha hjälp av Zaidas dotter att hitta. 

Kontaktannonser med ensamma människor som söker en tvillingsjäl.

Utrotningshotade djur som någon vänlig själ har vigt sitt liv åt att rädda.

En hop med läsarbilder på söta husdjur som utför gulliga handlingar.

Reportage om sällsynta saker, som katter som räddar folk från bränder, fosterföräldrar med 14 barn, små späda flickor som rår på stora farliga djur.

Man får depressioner, känner sig otillräcklig och oälskad och svag. Men då har ju LRF media en annan tidning som passande nog kan utjämna detta erbarmeliga tillstånd: Cosmopolitan! Vars läsare ska känna sig underbara, värdefulla och att Cosmopolitan tror på dem till 100%. När man läst den ska man känna sig hoppfull, stark och bekräftad. Halleluja.