Jo. Så att. Man har ju fått sig lite jobb som byggnadsvårdare. Expertinkallad, kan man säga. Det är inte alla som kan lägga ett nävertak på en gammal hembygdsgård från 1717 med rätta handlaget och andäktigheten. Man utför kulturhistoriskt viktiga och ytterst korrekta handlingar. Man är inte så lite kaxig. Man står där högst uppe på vinglig Hakiställning med Dom Riktiga Karlarna och spottar snus (nikotintuggummi) och säger Karaaktigt "Nä- men det är ju synd om dom som har höjdskräck". Man tycker att det är mesigt att sjåpa sig för att alla kläder blir nersmetade med tjära, nävern blåser iväg, pappspiken är för kort, fingrarna stela och att nybarkade tvärslanor är fulla med kåda.

Egentligen var det såhär: jag vågade bara vara högst upp på ställningen, faktiskt inte på taket, så jag for fram och åter som ett litet lokomotiv och hämtade grejer åt de andra. Men man vänjer sig vid höjder, så imorgon skuttar jag väl upp på den där jättestabila trästegen. 

Det är ett fantastiskt ställe Vindelns hembygdsgård! Så mycket hus och så mycket viktig vardagshistoria. Jag önskar verkligen att föreningen får kraft och pengar så det som finns där kan underhållas ordentligt. Många människor har skänkt byggnader och tid och kunskap och kraft- nu måste det fortsätta så.