Är minsann inget att leka med!
Sybil sa till mig att det var så lätt. Joodå, man rörde ihop egen majonnäs lika fort som man öppnde locket på köpesmajonnäsen. Full av tillsatser, dyr och med en en tendens att liksom fastna i gommen istället för att smmmälta i god gourmet-stil.
Jag smsade henne och fick recept. Lika delar äggula, senap och vinäger. Jag viile ju ha så det blev en burk full, så jag tog 4 gulor och mätte upp det andra och började röra. En blekgul oinbjudande simmig soppa stirrade fientligt mot mig från skålens botten. Jag rörde fortare och tog en visp.
En blekgul oinbjudande simmig och skummig soppa vägrade att närma sig de Lallerstedtska nivåerna.
(Vad hade jag inbillat mig? Att jag skulle bli mästerkock på 2 minuter med hjälp av ett 5-radigt sms?)
Men vänta nu! Majonnäs är ju fett. Fett fett! Ska man inte ha olja i? Paniksamtal till Sybil- jo, hon hade glömt nämna det. Med oljans hjälp skulle det bli fastare. Jag började hälla i olja försiktigt. Vispa och fyllde på. Blev röd och swettig. Vispa lch fyllde på. Det växte och blev en aning fastare konsistens, färgen var bättre- men fortfarande långt ifrån något som snällt och lydigt skulle stanna på toppen av en kokt ägghalva i formen av en spritsad strutglass.
Jag fick hälla ut lite. Mer olja i.
Till slut, efter en helt otippad mängd olja så hade jag en ljus gegga som smakade vinäger.
Nu står burkarna i kylen. Hoppas dom liksom ”sätter” sig och blir krämigare efter ett tag. Kanske…