Bortskämda barn av sin tid…
Tycker jag de flesta av oss kan kalla oss, även jag själv. När jag knallade hem från affären en dag i somras slog asfaltens lagrade värme emot mig i lagom portioner mellan sommarvindbyarna. Där gick jag frisk och stark med både armar och ben och förstånd i behåll och klagade för mig själv. I den här stilen:” här har man betalat skatt sen man började jobba nettnahundraschuttischu” paus för att förtretligt sparka iväg en sten ” och vad har jag fått för det? Ingenting.”
Så gick jag några steg till med mina i alla fall till 98 % (jag återkommer till procenten) fungerande ben i detta enastående vackra väder. Såg ner på asfalten och tänkte att nog är det väl förbålt hur bortskämd man är! Visst har jag fått en hiskelig massa för mina ihopsvettade skattepengar. Asfalten, t.ex. -bra är det att det finns vägar att gå och köra på, som plogas om vintern.
När min mormor blev gammal och behövde hemsamariter fick hon det utan knot av kommunen, så min mamma (40 mil bort) och jag (85 mil bort) slapp oroa oss. Vi har fått vägbelysning, sjukvård, polis som hjälper oss dygnet runt, konsumentköplag, arbetsmiljölagstiftning, vi kan nå våra politiker med e-mail och telefon, mina barn har gått sammanlagt 39 år i skola och har högskolebehörighet. Helt otroligt egentligen hur lyxigt vi har det- historiskt och geografiskt sett.
Tänk en söndag morgon i maj 2006 när jag jobbade extra hos en bonde och skulle mjölka 349:an. Hon sparkade mig på fotleden så både vadbenet och skenbenet gick av. Jag menar AV: foten hängde och slängde i skinnet. Hade detta varit för några decennier sedan och jag varit en vanlig lagårdspiga hade jag fått släpa mig hem, haft ont och förmodligen hade jag varken haft råd med eller att det ens fanns kompetens att få ihop dessa frakturer rätt. Jag hade stått helt utan försörjning, kanske till och med när det hade läkt ihop, och mina barn hade fått gå frusna och hungriga.
Men detta var 2006 så vad händer? Jo, inom 25 minuter (med en resväg på 2 mil) kommer en ambulans, jag blir körd till sjukhuset, får lustgas hela vägen. In på akuten, mera lustgas, iväg till röntgen, sedan dra benstumparna rätt, och mindre än 3 timmar efter olyckan låg jag på operationsbordet fullpumpad med smärtstillade och bedövning. Det var kanske 7 personer i operationssalen som jobbade med mig.
Alla var snälla och kollade hela tiden hur jag mådde, sen fick jag ligga på sjukhuset några dagar. Kom hem och var sjukskriven 3,5 månader med sjukpeng, fick kryckor och andra hjälpmedel, omgipsning, efterkontroller, träningsprogram. Tre år efter olyckan fungerar fotleden nästan bra, bara 2% invaliditet.
Och även om jag inte hade betalt en krona i skatt så hade jag ändå fått allt detta!
Hjälpmedel, omgipsning, efterkontroller, träningsprogram. Tre år efter olyckan fungerar fotleden nästan bra, bara 2% invaliditet.
Och även om jag inte hade betalt en krona i skatt så hade jag ändå fått allt detta!
.jpg)
.jpg)
…det har vi gjort på skolan de första veckorna nu. Så…att…vi kan det härnu,vettu. Rena proffsen. Ja- förutom såna små detaljer som att en högg ett jack i tummen, och en råkade borra fel och satte dymling i dymling och att det går fruktansvärt. Långsamt. Lite glest blir det också, men va 17- ingen kan väl på allvar räkna med att ha helt täta väggar? Såna pedanter kan gott gå efteråt och dreva in mossan själva.
Senaste kommentarerna