Det var en gång för inte så länge sedan i ett litet land. Ett helt vanligt land som haft vanlig folkskola sedan 1842. Allt hade gått ganska bra, men så en dag ungefär 160 år senare fick plötsligt politikerna för sig att den svenska skolan var dålig. Även om folk hade lärt sig skriva och läsa och räkna och klarat sig ganska bra, som land betraktat faktiskt ett av de bästa i världen på många områden, så var det nu en gång så att politikerna hade den hobbyn att låta göra en mängd statistik, som sedan användes för att ("utvärdera skolan" tror ni jag tänker skriva nu) smutskasta de andra partierna eller det andra blocket. 

Skolan hade förstås alltid varit satt under lupp, med otaliga mätningar, analyser, utvärderingar, undersökningar och förändringar. På 1970-talet i Waldorfskolan Kristofferskolan där jag gick så kom regelbundet kostymklädda herrar för att kolla vad vi gjorde och hur det gick. De lade sina pannor i djupa veck, de gingo med myndiga steg in i eurytmisalen, in i klassrummen, hummade över våra välskrivna egna läroböcker, brummade över våra mängder av musikinstrument och bilder. De tyckte det hela var bra, och vi fick fortsätta. De sa: Det här är bra, det borde vi ta lärdom av och föra in i vanliga skolan. 30 år senare när mina barn kom in i vanliga skolan fanns fortfarande inte nån större förändring, utom att eleverna fick måla lite lite oftare med akvarell. 

Jag tror inte de där hummande gubbarna alls fattade vad det handlade om. Det är ett helt annat förhållningssätt, och andra värderingar vad gäller elevers utveckling och praktiska ämnensbetydelse bl.a.

Nåväl- i det lilla landet hade alltså kriiis i skolan. Politikerna införde genast en mycket längre lärarutbildning. Särskilt de som hade hand om den viktiga 6-årsverksamheten behövde minst 3 år på universitet för att på ett pedagogiskt korrekt sätt kunna lära barnen att göra pärlplattor, fylla i ritböcker med svarta konturer och sitta tyst i ring.

Beslutfattarna kluckade,

Lärarna duckade,

Skolbarnen suckade,

Föräldrarna kände sig puckade.

Efter ett kort tag gjordes utvärderingar, kvalitetsmätninger och kontroller. Det var fortfarande urdåligt i skolan. Med studieresultaten, alltså. Mobbningen var inte så bra, men det fanns ju en uppsjö av antimobbningsprogram, antimobbningsmetoder och antimobbningsföreläsningar- så det skulle nog gå över på sikt. ("på sikt" som Stefan Löfven sa i ett HELT annat sammanhang, där det också var väldigt bråttom egentligen). Att man ägnat en fruktansvärd massa kraft på att kolla Waldorfskolorna, som knappt hade någon mobbning alls, det glömde man. Kanske hade varit en viss vits att spana in hur dom klarade det.

Man beslöt att inrätta en sorts paraplyverksamhet för att undersöka hur många olika antimobbningsmetoder det fanns, och om dom var bra.

Beslutsfattarna kluckade,

Lärarna duckade,

Skolbarnen suckade,

Föräldrarna kände sig puckade.

Mobbningen fortsatte med oförminskad kraft, och dessutom visade den senaste undersökningen i jämförelse med andra länder i EU att det här lilla landet inte alls låg i topp vad gällde elevernas kunskaper. Kris och paniiik. Man mätte bara kunskap. Inte hur eleverna mådde i skolan, om dom lärde sig att klara sig ute i vuxenvärlden, om dom kunde klara sig socialt, om dom förstod vad demokrati var, om dom kunde tänka självständigt och kritiskt. Sånt larv, tänkte politikerna. Det är bara hårdvaluta som gäller. Våra ungar ska jääämarns klå dom dumma fransmännens skolbarn. Och dom tyska. Schlemmertopf, champagne, bayerskt öl, avantgarde-konst, pah! Det är vårt lands kullager och blixtlås som ska ligga i framkant. Vi måste se över universiteten som utbildar lärarna! Sagt och gjort. Man kollade stenhårt, och en del lärosäten miste examinationsrätten vips, ba. Lärarstudenterna blev förtvivlade- inte nog med att det ändrades betygsystem på deras utbildning, i skolorna där de sedan skulle jobba, och utbildninglängden. Nu fick de fara till en annan skola för att få examen.

Beslutfattarna kluckade,

Lärarna duckade,

Skolbarnen suckade,

Färäldrarna kände sig puckade.