Etikett: skor

Det här med…

Av , , 2 kommentarer 5

 …marknadsföring. "Allting går att sälja med mördande reklam" heter det i en gammal sång. Om jag skulle hålla på med marknadsföring så skulle jag satsa på att ha Converse`s marknadsförare som lärare. 

Men är det inte helt ortoligt. Ni vet vilka skor jag menar? 

Man ser dom överallt, jämt. Hur lyckas man? Vilka skor är bäst att använda vid följande tillfällen:

* Lerig mark full av skräp och piss på Hultsfredsfestivalen? Converse! (Med tygöverdel som suger åt sig fukt och missfärgning)

* Soligt och stekhett? Converse! (Med gummi i botten som får fram fotswetten)

* På jobbet? Converse! (Med snörning som tar jättelång tid att krångla av och på)

* I höstrusk med 5 plusgrader? Converse! (utan några som helst köldisolerande egenskaper)

* Ute i skogen? Converse! (Utan styrsel eller stöd i ojämn terräng)

* Hela dagen i skolan? Converse! (Varning för luktchock i omklädningen på gympan)

* I januari i Västerbotten när det är -28 grader? Converse!

Alla som har barn under 20 vet vad jag menar- det här är inga påhittade situationer.

Anonyma missbrukares uppsnappade

Av , , Bli först att kommentera 0

 

…samtal på möten för likasinnade:

Anonyma skomissbrukare. ”Hej, jag heter Julia och jag har ett skoberoende. Det började med de där blommiga gummistövlarna jag fick när jag började 2:an. Jag sov t.o.m. i dom. Det blev så att jag jobbade mig upp till ett högre antal skor när mina fötter slutade växa. Min pojkvän tyckte det var lite konstigt att jag hela tiden avbröt tv-tittandet med att ränna till garderoben. Men han såg inte att jag bytte skor, så jag kunde gradvis öka mitt missbruk. Garderoben blev för trång, och jag fick utöka mitt revir till hallgarderoben och ett övergivet köksskåp. Det blev svårt när vi fick 2 barn att få plats med skorna. För att inte tala om stövlarna, men vi hade en trasig frys i garaget som kunde proppas. Tillslut märkte min man att skorna dominerade hela vårt liv- och det är därför jag är här.”

Anonyma mätmissbrukare. ”Hej, jag heter Göran och kommer att vara linjalmissbrukare i resten av mitt liv. Kanske kan jag få ner det till en hanterbar nivå. Det svåra är att alla måste mäta varje dag, en del mäter normalt flera gånger per dag- till exempel snickare och sömmerskor. Om jag i smyg beblandar mig med sådana dröjer det längst innan någon märker något och utesluter mig ur mätgemenskapen. Det är en hårfin gräns mellan att mäta för tillfredsställelsens skull och mäta bara av nytta! Jag glömmer aldrig min linjal hemma, den kräver att få följa med, och ibland på bussen har vi ljuvliga, rusiga stunder av lycka när vi kan okynnesmäta sömavståndet på bussätena.”

Anonyma dymlingsmissbrukare. ”Hej, jag heter Tess och är en bordercollie. Jag vill berätta om mitt dymlingsmissbruk. Det började stillsamt som liten valp när husse gav en fin furudymling att gnaga på. Det var så skönt i tänderna att jag bara fortsatte- och på den vägen är det. Det blev dymlingar varje dag- större och större som jag gnagde smala. Husse var glad. Den idioten. Mina kompisar skrattade åt mig och gömde undan furudymlingarna. Så jag började gå på tyngre och hårdare träslag- valnöt, björk och ek slank ner. Man blir yr av sånt här, käken vibrerar och man får huvudvärk och tappar all lust för fårvallning och råttjakt. 4 tänder lossnade när jag gav mig på ebenholtz- och det var därför jag kom hit. Voff.”

Anonyma folkvimmelsmissbrukare. ”Hej, jag heter Folke och har börjat må dåligt till följd av allför ohämmat vimlande. När jag vimlar sker det med en oseriös inställning är jag rädd för. Det är inte det sociala jag är ute efter, utan mer att le i mjugg åt hur knasiga folk ser ut. Men när mjuggleendet breder ut sig till fniss och numera även ibland gapskratt blir det till ett lidande. Folk tror ju att dom beter sig knäppt och blir arga på mig för att jag inte kan behärska mig. Upprinnelsen till detta var att sitta och se på folk som passerade och tänka sig att de allihop hade sin personliga gåstil för att de var skitnödiga. Pröva får ni se hur lätt det är att bli fast. Det spårar fullständigt ur och man tappar koncentrationen. Man åker tunnelbana och går på vernissager bara för att stå där och inbilla sig att det bara är en hårsmån ifrån att de andra ska börja peta sig i näsan eller knäppa upp behån eller att de håller på att kissa på sig. Jag har inte tid att jobba, eller egentligen så kommer jag inte så långt som att ta mig till jobbet längre. Jag måste gå av vid varenda hållplats och skratta klart.”