Blir individen för självständig blir den svårstyrd. Det är därför vi är lite illa ute nu, när alla blir specialister på sitt lilla område. Särskilt som området är något man knappeligen har nytta av i privatlivet. Kan man odla till husbehov, renovera gamla hus, laga billig mat, passa barn, laga bilar och andra maskiner och kläder och sköta om husdjur klarar man sig långt. 

Kunde vi vanliga människor dessutom framställa större delen av den energi vi behöver skulle vi vara ruggigt självständiga gentemot det diffusa "samhället". Vi kunde säga: "Jahaja- Vattenfall höjer sina priser med 39 % i år- jamen gör det! Jag klarar mig bra med mitt vindkraftverk". "Jasså? Bensinskatten höjs med 2 kr/litern- jamen gör det, jag tar elmoppen till jobbet".

Men hur långt klarar man sig med spetskompetens? Om ingen efterfrågar min enorma kunskap om laxynglens lek i fjällvärlden, om det är alldeles för många människor som utbildat sig till arbetsterapeut med missbruksvårdsinriktning, eller om samhället plötsligt får för sig att stänga ner 90 % av fritidsgårdarna, eller om jag måste flytta 115 mil för att få jobb som proffessor i idéhistoria?

Nuförtiden räcker det inte med en högskoleutbildning, man måste ha flera och inrikta sig på något litet område. Men det gör hela tillvaron riskfylld för individen, behövs jag med min speciella kompetens om 7 år? Hur klarar jag mig annars? Och studielånen?