föll snön sakta denna decemberkväll, och barnen voro inomhus lekandes med sitt till juls klappandes Lego.
Mor och far sutto tillstädes i varsin emma åtvid brasans muntra sprakande. Mormor kurade i ett mysigt hörn av sammetssoffan och hunden blinkade trött och fällde 748 hårstrån på den nya fällen han hade fått i klapp.
Utanför irrade hemlösa vinddrivna existenser i snöyran med skitiga mössor och oklippt hår, tappert försökande hitta en varm port att vila fötterna och sila T-röden i.
Allt var idylliskt, och mor sade till far ”om vi skulle ta oss en liten tekopp, tro?” Far riste på sin långa kropp och ginge så ut i köket att tillsäga husan Emma (ej att förväxla med fåtöljen) att göra iordning lite kulinariska schangdobla smörgåsar.
Emma rusade glad åstad att uppfylla herrns önskningar (läs order), hon hade icke en avlägsen tanke på avtalsenliga arbetstider eller fackföreningar- hon var endast en enkel flicka från landet.
Efter en stund satt de och förplägade sig av hjärtans lust. Stearinljusen på bordet fladdrade vänligt och småbarnens ögon glittrade.
”Vad vi har det bra härinne, usch vilket oväder det är därute” sade den blida modern.
”Ja-det är tur att Amalia är i tryggt förvar hos kusin Berit” sade fadern.
Men i en varm port på Ringvägen 94 satt storasyster Amalia bland de T-röds rödögda vännerna och smidde stora socialistiska planer…