Etikett: väva

Trasmattor!

Av , , Bli först att kommentera 0

 Okey, jag vet att det här är löjligt. Jag kommer inte att kamma hem några vuxenpoäng på detta. Nänä. Ville bara berätta att något Mycket Märkligt hände i natt. Jag, som brukar sova jättedåligt men ändå hårt och oväckbart, vaknade kl. 02.00 och satte mig upp i sängen. (har typ aldrig hänt att jag satt mig upp och dessutom varit såpass klar i knoppen att jag både lyckats notera tidpumkten, och dessutom kommit ihåg vad jag tänkte då). Jag sa strängt till mig själv: "Du ska väva trasmattor!" sedan la jag mig ner i sängen och till min förvåning och förtjusning såg jag många tydliga fantasibilder av trasmattor jag skulle väva. Färger, och mönster och (heter det så?) trädning av varpen.

Sedan somnade jag om, vaknade kl 06.00 ganska pigg och kom på att jag har ju en vävstol! Så jäämarns bra att jag fick den, Micke, nu kan jag börja göra mattorna om jag bara hittar ett varpträ! Ingen som har ett över?

Lärare väljer man inte heller…

Av , , Bli först att kommentera 0

 genom livet har man haft en eller annan lärare. Jag har gått en massa kort kurser. Ida Andersson i Västanbyn, Lövånger (gården finns än, en stor lagård på vänster sida bredvid E4:an) lärde mig och några andra spinna på slända och på rock 1981. Hon är död nu, men jag minns hennes runda ansikte och hennes jätte heta vedspis än- det ska vara helst 25-30 grader varmt för att hålla ullen smidig när man kardar och spinner. Hon lärde oss vara så noga med kardningen och göra perfekta rullar av ullen medan svetten rann på oss.

Margaretha Olofsson från Lövsele (egentligen Kräkångersnoret) lärde oss väva. Noga, jämnt, inget slarv. Massa olika knutar, många olika vävar. De dukarna är långt ifrån utslitna nu 25- 30 år efteråt.

Tore som lärde oss verka och sko hästar. Vi tränade på stinkande hästben från slakteriet och han delade med sig till oss i cirkeln sina kunskaper. Än idag går jag runt och kikar på sömränder och hovvinklar.

Bingo-Lisa höll kurser i sömnad och lärde oss klippa och sy svåra saker vi aldrig hade vågat på egen hand. Skjortor, kjolar och kavajer- med skarp blick kollade hon zig-zagning och inpassning. Hon kanske också är borta nu. 

Min styvfar Palle som lärde mig snickra- i allafall hjälpligt- på 70-talet. Dra ut morfars 6 och 7-tumsspikar som han av någon underlig anledning spikat fast golvet med i det hönshus jag renoverade när jag var 14 år. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att han använt sig av sådana våldsamma dimensioner- trodde han att någon skulle bryta sig in i ett hönshus?? Genom golvet?? (Inga svar, han dog 1962). Vi grävde ut mullbänkar i mormors hus, och han lärde mig tålmodigt att sätta upp hässjevirke, diska finporslin och tapetsera.

John Andersson från Årjäng, som var min handledare när jag praktiserade på Vägverket i Arvika typ 1978 och var medhjälpare på ett brobygge. Det han lärde mig om att snickra formar och att gjuta sitter kvar än idag. Och bron den står förbanne mig kvar än idag. Det var någon klåfingrig ung man som ritat bron och kommit på någon "snillrik" ny ide vad gällde formen eller gjutningen- jag minns inte vilket- men det sket de här gamla snickarna i, de gjorde som de var van- och :se bron står ju kvar. Jag lovar. Jag kan åka dit och visa- den är i Agneteberg.

Heder åt dessa män och kvinnor som med sådant tålamod lärt mig så mycket, betalda eller obetalda, med engagemang, erfarenhet och höga krav på noggranhet. Jag kan höra deras röst när jag utför det de lärt mig: "centrera leran lugnt och fint", "knyt inga blåknutar", "bänd inte ut hästens ben- kryp ihop istället", "avig mot avig- räta mot räta"…