Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.
ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Alla möter vi människor varje dag i olika forum – antingen i arbetet, i affären, i någon fritidsaktivitet eller på stan. Vi lyssnar till både glada, arga och ibland sorgsna berättelser där en del fastnar i minnet och vi bär med oss dem, ibland ofrivilligt.
Per Isdal, norsk psykolog har tidigare skrivt boken Meningen med våld (2000) här finns en definition av våld som har spridit sig och som lyder:
”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något som den vill”
Han beskriver i boken även hur våld kommer in i ett sammanhang och utmynnar i ett annat. Dessutom skriver han att det finns fem grundtyper av våld: fysiskt, psykiskt, sexuellt, matriellt och latent. När det pratas om våld ser, i alla fall jag, alla fem typerna.
I sin nya bok, Medkänslans pris (2017), beskrivs hur framförallt omvårdnadspersonal och frilvilligarbetare men även andra yrkesgrupper som möter människor, påverkas negativt av sitt arbete. Boken ger tips på vad som kan göras.
Per Isdal var med och startade ATV (alternativ til vold) 1987 i Oslo, vilket blev Europas första behandlingsmottagning för våldsamma personer, där han arbetar med behandling av våldsamma personer. Han märkte gradvis hur arbetet påverkade honom och upptäckte även att det påverkar andra yrkesgrupper också som till exempel utredningspersonal.
I medkänslans pris beskrivs olika begrepp som tidvis övrerlappar varandra.
Här nämns de lite kortfattat:
Sekundär trauma, (STSD), har samma symptom som posttraumatisk stress (PTSD). I STSD beskrivs de som blir påverkade i andra led. De som arbetar med människor som blivit traumatiserade riskerar att utveckla samma symtom som sina patienter/brukare. Även anhöriga till psykiskt sjuka och traumatiserade riskerar att utveckla samma symtom som sina anhöriga.
Compassion fatigue (på svenska: empatitrötthet) beskriver slitaget på vårdarens förmåga till medkänsla, engagera sig i och bry sig, om sina brukare. Det blir en blandning av sekundärtrauma och utbrändhet.
Vikarierande trauma beskriver samspelet mellan bland annat terapeut och klient, vårdare och omvårdnadstagare eller andra beroenderelationer. De beskriver hur en person påverkas av andras trauman.
Utbrändhet beror på arbetetets organisering, bristande uppföljning, tid samt bristande stöd från chefer och kolleger vilket kan skapa en känsla av otillräcklighet och utsatthet.
En del arbetsplatser drabbas av kollektiv compassion fatigue vilket innebär att hela arbetsgruppen påverkas och kan ta sig uttryck i bland annat hög sjukfrånvaro, konflikter mellan anställda, misstro och bristande förtroende, ryktesspridning och skvaller, ilska mot lednignen, negativ syn på brukare (klienter), aggressivitet etc. Dessa arbetsplatser är inte hälsosamma och kostar allt för mycket både ekonomiskt och socialt.
Den somatiska (kroppsliga) påverkan av att ständigt vara ”på sin vakt” kan ge förhöjd puls och blodtryck, spända muskler och problem med matsmältning samt påverkad sexuallust och problem med känslokontroll. Vilket kan leda till att anöriga får ”ta smällen”.
Hur förebyggs dessa symtom?
I boken ”Medkänslans pris” tas ett flertal åtgärtder upp, både relaterat till arbetsplats och kollegor och vad en indived kan göra själv.
Arbetgivaren ska ge tid till debriefing, handledning och konsultation. Ett öppet samstalsklimat är viktigt för att personalen ska känna sig sedd och hörd.
Det en person kan göra själv är bland annat att ta sig tid för så kallade micropauser mellan sina möten med klienter eller brukare. En annan sak är att försöka hitta strategier att inte ta med sig jobbet hem utan lämna det på arbetet och samma procedur kan användas för att lämna det privata utanför arbetet, påväg till arbetet.
Den reflektion jag gör, efter ca 15 år inom äldreomsorg, är att de standardscheman som finns idag är förkastliga. Dels därför att man arbetar många kväll/dag efter varandra utan ordentlig sammanhängande dygnsvila, dels eftersom man ständigt måste byta arbetskonstelationer.
Kränkningar och våld sker på många skolor och arbetsplatser nästan dagligen. Utbrändhet och sjukskrivnignar ökar lavinartat inom alla omsorgsyrken och alla frågar sig vad det beror på. En del menar det beror på att det är kvinnoyrken men det är inte hela sanningen. I kommunalarbetaren nr 12 lyfts Sveriges sjukaste arbetsplats fram och det är äldreboenden. Det ges exempel på kommuner där de har problem och men även kommuner där problemen minskat.
I arbetsmiljöverkets rapport 2014:3 med rubriken: Inspektioner av kvinno- och mansdominerad kommunal verksamhet, hemtjänst och teknisk förvaltning beskrivs skillnaden mellan hemtjänsten och de tekniska verksamheterna. Resultatet visar att i hemtjänsten:
– har cheferna fler medarbetare att arbetsleda (73% av cheferna har fler än 30 medarbetare, 10% inom de tekniska)
– är arbetssituationen för både chefer och medarbetare mer pressad
– är möjligheterna att påverka den egna arbetssituationen mindre
– är resurserna mindre
– är arbetssituationen uppgiftsstyrd (medan de tekniska yrkena är uppdragsstyrd)
Första gången jag fick kännedom om begreppet sekundär traumatisering var runt 2010 och innan dess hade jag använt uttrycket ”andra generations överlevande syndrom” som jag reflekterat över sen 1980-talet, i och med att jag är anhörig till en traumatiserad.
I boken ”De överlevandes barn” (1990) av Helen Epstein beskrivs att en del anhöriga till överlevare från förintelsen utvecklat, olika grad av: rädsla för intimitet och sexualitet samt missbruksrelationer i förhållande till droger, mat, makt och sexualitet men också att de lider av psykiska problem och i värsta fall begår självmord. Jag reflekterear om dessa symtom kan gälla alla anhöriga till traumatiserade, oavsett typ av trauma.
Jag har varit föreningsaktiv i många år och tagit del av studieförbundens studiemetodik och lärt mig en del om gruppdynamik och vad som krävs för att få en grupp att fungera. Det finns två modeller som är värda att nämna,det är: FIRO (fundamental interpersonal relationship orientation, utvecklat av Will Schutz), samt KASAM (känsla av sammanhang, utvecklat av Aaron Antonovsky). FIRO besriver hur en grupp förändras när gruppers sammansättning förändras. Kasam beskriver det friska och det sunda och innehåller tre grundbegrepp: hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Dessa grundbegrepp tillsammans fungerar som ett vaccin mot stress och utbrändhet. Dessa två modeller har blivit basen för studieförbundens lärande och jag tror att de kan användas i andra branscher också.
Först nu börjar mer litteratur och olika forkningsstudier publiceras på temat sekundärt trauma, på svenska och båda Per Isdals böcker är lättlästa och begripliga.
Sammantaget tolkar jag det som att det finns stora likheter i analysen, både från boken ”Medkänslans pris” och AMV-rapporten, vad gäller konsekvenser och lösningar av arbetets organisering och vad som krävs för att göra förbättringar.
Svensk titel: Medkänslans pris – om sekundärtraumatisering, compassion fatigue och utbrändhet hos yrkesverksamma
Orginal titel: Smittet av vold (Norge, 2017)
Författare: Per Isdal
Förlag: Gothia
Utgivning: 2018
Senaste kommentarerna