Att besöka Auschwitz-utställningen blev en tung upplevelse. Den pågår mellan 26 maj-30 september och jag rekommenderar den. Jag var där tillsammans med min vän Emelie Hill Dittmer, författare till boken ”Skriv för att läka”, en av de första handböckerna i reflekterande skrivande, på svenska. Jag var i Auschwitz 2014 och i Ravensbrück 2015 och därför var jag förberedd på på att det kunde bli tungt att se denna utställning. Man bör inte se den själv, en behöver samtala efteråt och reflektera

En rundtur på ca 2,5 timmar med liten spelare och hörlurar. Vattenflaska fick en inte ta in, vilket jag förstår, men det hade behövts. En blev nästan svimfärdig av att ta in all information. Vissa avsnitt var väldigt jobbiga och å valde vi att bara notera

Det började med lite historik om orten Oswiecim, vars tyska namn var Auschwitz, från 1800 talet och framåt samt judisk historia från Abrahams tid. Det fortsatte sedan med hur lägret kom till och vilka som satt där. Det var många enskilda livsöden men också om hur selekteringen gick till där de flesta inte blev registrerade. Det fanns historier om dem som försökte fly men blev  infångade och hur de dödades.

De flesta historier var om den judiska gruppen men det berättades även om Romerna, de politiska fångarna och om T4 och utvecklande av dödsgasen och hur de funktionsnedsatta blev dödades i samband med det.
Det finns  berättelser hur fångarna smugglade mat till varandra och delade på det.

Nu tänker jag fortsätta min resa till Ravensbrück som var det största kvinnliga koncentrationsläger. Egentligen skulle jag åka sommaren 2020 för då var det var 75 år sedan min mamma kom till Sverige med de vita bussarna. Corona-pandemin gjorde det omöjligt att åka någonstans då.