”Lappland av alla ställen!”

Knappt hade jag frågat min fru om det var ok att söka en tjänst ”var som helst i landet” förrän jag fick se en annons från något som lät lite lagom exotiskt – Luspengymnasiet i Storuman. Jag hade redan missat deadline för en tidigare tjänst där och tänkte att nu *måste* jag söka. Har jag sökt kan jag ju alltid tacka nej men har jag inte sökt kan jag inte tacka ja. Forskning visar också att många ångrar mer de saker de inte har gjort än saker de har gjort. Kanske är det därför jag gjort så många dumheter men ångrat mig så lite och nu är kandidat till både kommunalråd, regionfullmäktige och riksdagen.

Som kemist och laboratorieassistent väntade vi nu också passande nog ett provrörsbarn lagom till vår 20:e bröllopsdag, så det var väl egentligen ett rätt bra tillfälle att pröva något nytt? Med Sveriges generösa föräldraledighet kunde vi i praktiken ta två år på oss innan vi bestämde oss definitivt.

Storuman var inte heller okänt för mig. Redan som sjuåring hade jag fått följa med pappa på en två månader lång turné i norra Sverige våren innan jag skulle börja skolan, och fick se orter som Jävrebyn, Byske, Skellefteå, Umeå, Luleå, Jörn, Gällivare, Kiruna och även blicka in mot Kebnekaisemassivet, som något av resans höjdpunkt, innan vi avslutade turnén på Andøya, 13 timmars båtfärd från Narvik som var tågets slutstation.

Pappa var något av en ”kändis” i små sammanhang och jag kan fortfarande möta personer som minns ”barnmöten med farbror Flore” eller ”Flores hörna” runt hela Sverige och även i anda delar av Norden. Jag fängslades också av hans berättarkonst, sång och musik och olika tävlingar men förstod nog inte då varför han verkade lite generad över att jag som ”hans son” råkade vinna några av de priser han införskaffat med frivilliga gåvor.

Resan gjorde ett outplånligt intryck på mig – inte minst den oändligt långa hemfärden i en olidligt varm rälsbuss längs hela Inlandsbanan som då gick från Gällivare till Kristinehamn. (En orsak till denna varma färd var att modern i den första värdfamiljen i Jävrebyn blev helt förfärad när hon såg att jag bara hade kortkalsonger mitt i smällkalla vintern och uppmanade pappa strängeligen att ta med långkalsonger när han gjorde en tillfällig visit hem medan jag var kvar. Nu var det bara det att det hade blivit maj månad och vi var på väg mot försommarvärmen i Göteborg – i långkalsonger!)

När jag och min fru senare började vandra i fjällen försökte vi ofta åka någon del av sträckan med Inlandsbanan och övernattade även i Storuman och när jag gjorde vapenfri tjänst på labbet för Organiska syror vid Sahlgrenska sjukhuset passade jag på att resa gratis nästan varje helg och tog då även bussen från Storuman västerut.

(Året i labbet bredvid min frus på Sahlgrenska och hur jag lyckades hacka mig in i systemet genom att gissa min något kärva tyska handledares lösenord genom en ren analys av hans inflexibla personlighet och sedan bygga ett system med ett så flexibelt gränssnitt att man kunde skriva vad som helst och få blixtsnabba svar från en databas jag utvecklat, vore också roligt att få berätta, nu när det är preskriberat men får lämnas till mina memoarer. Låt mig bara här nämna att han inte trodde det var möjligt men när han sedan såg att det faktiskt fungerade sa en kvinnlig läkare som satt bredvid: ”Jo, vissa är smartare än andra” vilket gav en märklig känsla av revansch mot denna översittare.)

Det var ju också egentligen brottsligt att lämna landet under lumpen men jag visste inte var jag skulle kliva av och följde med bussen ända fram till Mo i Rana och övernattade där innan jag åkte hem igen.

Det märkligaste av allt var dock att jag alltid fylldes av en sådan känsla av vemod, när jag reste söderut igen och lämnade de ljusa sommarnätterna – eller norrskenet, som om jag åkte ”hemifrån”. Undra hur det vore att faktisk bo där och om jag skulle känna det som ”hemma”, både sommar som vinter, oavsett om det var ljust dygnet runt eller sprakande draperier?

Nu kunde jag dock inte sitta och drömma längre det var redan sista ansökningsdag i det hektiska slutet av läsåret med nyfödd dotter och en sju kattungar som levde rövare. Jag hade också skickat in en ansökan till KK-stiftelsen om att utveckla ett webbaserat läromedel i matematik, HyperElementa, men det visste man ju aldrig om man skulle ha någon chans med.

Så såg jag att skolan bl.a. arbetade med digitalisering. Gör de det och är intresserade måste de väl kunna ta emot en ansökan via e-post tänkte jag och använde mina nyvunna kunskaper om html och webbutveckling till att lägga upp en interaktiv ansökan på nätet med diverse bilagor som bilder.

Löneanspråket ett problem

Vis av min förra tjänst och fortfarande osäker på om den arbetsgivaren verkligen gjort en rättvis värdering av min kompetens ville jag inte sälja mig för billigt denna gång men visste inte riktigt hur jag liksom skulle ”tvinga” en arbetsgivare att faktiskt ”bevisa” att man förstått vad jag kunde. Jag konstruerade därför ett löneanspråk i form av en differentialekvation som kombinerade några av mina kunskaper i matematik, fysik och kemi och bl.a. atomnumren för guld, silver och koppar. Min tanke var att om arbetsgivaren överhuvudtaget kunde lösa problemet skulle det också ge en antydan om vad jag kunde bidra med och vad man betalade för.

Senare berättade en kollega för mig, Jim Hedberg, att han mindes väl när ansökan kom in och rektorn meddelade: Kolla här! Det var intressant!

Jag for till Gotland med hela familjen en vecka och hade ingen mobiltelefon på den tiden men knappt hade vi kommit hem förrän min kära mor, Febe Liljegen, ringde och sa att det var någon som sökt mig och verkade angelägen om kontakt. Jo, det var från Luspengymnasiet i Storuman – och som en ”skänk från ovan” blev jag erbjuden resa tur och retur för en anställningsintervju.

Vad fantastiskt, en gratis semestertripp genom skir försommargrönska till Lappland, som jag omedelbart tackade ja till. Vi reste upp dagen innan intervjun och övernattade på Storumans folkhögskola som var vandrarhem men redan nästa morgon gick jag runt och bekantade mig med omgivningarna innan lunchen som inledde anställningsintervjun. Bl.a. träffade jag ett par personer på en välutrustad fordonsavdelning men visste ju inte då att den ene var världsmästaren Ingemar Stenmarks morbror, skolans elevkonsulent, Gunder Hansson, som kunde ses fylla stora svarta sopsäckar med kantareller på fjället under höstarna. Jag hade inte tänkt på att jag nu befann mig i världens medaljtätaste kommun, per capita, men skulle snart få uppleva det på mer än ett sätt.

Intervjun imponerade storligen på mig. Inte bara rektorn, en man i min egen ålder och lika prestigelös, Per Sjölander var disputerad (som ju jag inte hann bli) och hade valt det framför att bli hockeyproffs utan t.o.m. två till i kollegiet som nu hade lektorstjänster. Vilken enorm koncentration av akademisk kompetens i förhållande till den lilla befolkningen!

Storumans politiker hade också prioriterat den nyrenoverade skolan med ny planlösning enligt konceptet Skola 2000 och god utrustning. Här gick det bara 2–3 elever per dator medan det i Göteborg handlade om 12–13. Jag fick frågor om hur jag såg på arbetslag och ämnesövergripande projekt och fick information om att politikerna ville att skolan skulle arbeta med internationalisering, företagsamhet och digitalisering. Kunde lokala politiker bestämma sådant?

Rektorn beskrev också ett projekt med en nystartad forskningsprofil där elever skulle arbeta upp till 20 veckor i skarpa forskningsprojekt vid något lärosäte med riktiga forskare som handledare och läsa särskilt anpassade kurser efter det – på gymnasiet!

Jag började undra om jag fortfarande var kvar på samma planet som min förra skola (som jag f.ö. inte hade önskat något förlängt förordnande på trots att jag inte hade något annat jobb på gång). Hur kunde det vara sådan skillnad – det var ju samma nationella skolsystem som i Göteborg och som i offentliga såväl som i enskilda skolor. Jag hade jobbat på en friskola men den här skolan verkade ju ännu friare. Kunde allt detta bero på politik?

Jag kände ett stort ömsesidigt förtroende för dem som intervjuade mig och blev förvånad över att se elever inne på skolan – under sommarlovet! (En av dem träffade jag häromdagen i KD:s tält på Storumandagarna som mindes händelsen för 25 år sedan.)

Innan vi började vår hemfärd åkte vi ut till de vackert belägna Luspholmarna och åt skinka och melonsallad vid hembygdsgården. Jag hade varken fått något konkret erbjudande än eller diskuterat mitt löneanspråk men började känna på mig att beslutet låg i min hand, och sa till min fru i den ödesmättade stämningen med blicken mot Storuman och eftermiddagssolens gyllene glitter i vattenspegeln:

– Tänk dig Anette, precis just nu bestäms nästa fem eller tio år av våra liv!

Eftersom det redan var sent på dagen bestämde vi oss för att övernatta på vandrarhemmet strax söder om Strömsund – men jag kunde omöjligt sova. Nu låg jag och läste projektbeskrivningen för Luspengymnasiets forskningsprofil och tänkte: Jag visste väl att det här gick att göra någonstans!

Särskilt imponerad var jag över hur Pelle vävde ihop forskning, statliga utredningar, rapporter från Skolverket och politiska motiv för att argumentera för varför en forskningsprofil behövdes och var lämplig just på Luspengymnasiet i Storuman – och varför en lärare skulle ha del av sin tjänst för att ansvara för samordningen. Tänk om det kunde bli jag?

Detta var inte bara en projektbeskrivning för mig utan en kvalificerad utbildning i hur man skriver projektplaner och ansökningar som visar hur man kan ”hjälpa” finansiärer att bli av med sina pengar på ett värdigt sätt. Ända fram till halv tre på morgonen fortsatte jag läsa, analysera och fundera och kom fram till att jag nu funnit en skola som tog läroplanen på allvar. Men hade de funnit mig?

När jag väl kom hem skrev jag direkt låten ”Blå vägen” men hade en gnagande oro över att de varken kunde lösa löneanspråket eller att det var för högt. Eftersom jag visste att det krävde en hel del specialkunskaper och inte ville genera min nu hett eftertraktade arbetsgivare skickade jag en animerad lösning som kom fram till ett svar.

Efter några dagar ringde telefonen och jag blev nervös när jag hörde Pelles röst. Men han var lika lugn och metodisk som när jag träffat honom i Storuman.

– Jo, det mesta i ansökan tycker jag är bra men det är en sak som inte är bra och det är ditt löneanspråk…

Under bråkdelen av en sekund genomgick jag en omvälvande inre kris som får Karl-Bertil Jonsson att blekna. Nej, vad synd, jag har sabbat det…

– Det är för lågt. Med hänsyn till din kompetens och vad andra har här borde du i varje fall ha 2000 kr mer per månad. Vad säger du om det?

– …h…h…hr Ja, det säger jag väl inte nej till om ni har råd… försökte jag haspla ur mig. Det kanske kan vara rimligt.

– Sedan tycker jag att du borde bli anställd från 1 juli så du får lön under sommaren…

(Vad sa du att du sa sa du?)

Självklart gick jag med på dessa villkor och började genast jobba mitt i sommaren.

Det var egentligen bara två saker jag var skeptisk till: Den stora andelen arbetsplatsförlagd tid, för när ska man hinna förbereda undervisning, material och efterarbete av inlämnade uppgifter, och skolans val av PC-maskiner, det kommer att bli problem tänkte jag. Båda dessa farhågor visade sig besannas men var inte skäl nog att tacka nej.

Jag styrde nu kosan mot ”Lappland av ställen” som folk sa i Göteborg att vi skulle flytta till, men började nu ana hur politik och pedagogik hängde ihop med professionen som nödvändigt kitt. Än var det dock inte läge att ta steget fullt ut som politiker. Det krävde först att jag blev skolchef i en kommun med 0 inv/km² och på allvar förstod konsekvenserna av globalisering, urbanisering, demografisk transition, digitalisering – för glesbygd – som är något helt annat än ”hjärtlandet”.

Fortsättning följer…