När min E var bebis fick jag höra från flera håll att "lägg henne i spjälsängen, låt henne skrika. Vänta 5 inuter innan du tar upp henne". Den berömda och omtalade 5 minuters metoden.

Naturligtvis gjorde jag inte så. Min bebis skrek och var olycklig – ja. Blir det bättre då av att mamma och pappa inte tröstar? Om vi skulle ha lagt henne ensam i en för henne stor säng, och ignorerat henne i 5 minuter? Nej. Absolut inte.

Jag har under mina 5 år som förälder fått höra mycket om 5 minuters metoden. Många som förespråkar den, även från vissa håll på Bvc. Att Bvc delvis förespråkar den metoden gillar jag absolut inte. En bebis behöver trygghet. I en bebis värld är trygghet likamed mamma och pappas närhet, mat och blöjbyte.

I min värld är det självklart att bära. Jag bär i sjal, det är ergonomiskt, avlastar suveränt (slipper ont i nacke och axlar) och barnet får vara nära. Babybjörn kan slänga sig i väggen, den selen är inte ergonomisk varken för föräldern eller barnet. Vill man absolut bära i sele – välj en som faktiskt är bra. Eftersom jag bär och har burit så har jag också fått höra att jag skämmer bort mina barn. Kan man verkligen skämma bort ett barn med närhet? Det tror inte jag.

Mina barn har alla fått sova med oss i våran stora säng ocså. Fy vale, vilka dumskallar vi måste vara… jo, jag har nog fått höra att risken för PSD tydligen ökar vid samsovning. Men, är det bättre att både vi och bebis sover dåligt för att bebis ska ligga i egen säng? Jag tycker inte det.

Nu har min lille A en vakenperiod på natten. En sån där "jag måste absolut titta mamma, annars skriker jag så hela huset vaknar". Jag störs inte av det, jag kan ta igen det på dagtid. Jag sitter gärna med honom i soffan så får han väl titta på lampan eller ljuset eller vad det nu kan vara. Han är bara två månader, jag har inte bråttom. Naturligtvis ska han börja styras in mot "bra" sovtider, men det hinns med.                   Även den här gången får jag höra från flera håll att 5 mm är så himla bra. Jag fattar faktiskt inte vad som är så himla bra med att gå emot instinkten att ta upp sitt gråtande barn, att barnet ska lära sig att sluta skrika för det kommer ändå ingen. Jag tycker att det sulle kännas fruktansvärt. Utgår jag från mig själv så skulle jag känna mig fruktansvärt ensam.

Därmed inte sagt att mina ungar får komma direkt dom piper. Nejnej, så är det inte. Det är skillnad på skrik och skrik. Det finna gnällskrik, tröttskrik, "vill inte" skrik, men så finns det panikskrik och bebisskrik. En bebis är enkel, skriker den – ta upp den, kolla om det är maten eller blöjan – eller ha den bara nära och se om det är det. En bebis kan man inte resonera med, den bara är och det enda som begärs är att h*n får basbehoven uppfyllda och kärlek.

Nej, någon 5 minuters metod blir det aldrig i det här huset.