Singelbloggen

Att leva med Gud

Idag är det som om orden forsar ur mig. Kanske bearbetar jag pappas död. En sorgeprocess går i vågor. Det jag vill berätta nu är på vilket sätt min tro hjälpte mig igenom dessa tre år där cancer och svåra komplikationer var vår vardag.

När pappa fick veta att han hade cancer bröt jag ihop. Det första jag frågade var "Pappa, tror du på Jesus?" För enligt Bibeln kommer vi till ett evigt liv på en ny jord om vi tror på Jesus som världens frälsare. Och jag ville så gärna att han skulle komma dit och vänta på mig. Innan han dog tog han Jesus i handen, men det är en annan historia som jag inte ska berätta nu.

Pappa opererades en måndag. Det var en stor operation men vi fick beskedet att allt gått bra. Men… På onsdagen fick vi beskedet att det uppstått komplikationer – magsyra hade läckt ut ur operationssåret och infekterat hela bröstkorgen. De hade opererat om honom och nu låg han på IVA i respirator. Läkarna sa att han var allvarligt kritiskt sjuk vilket betyder – det är stor sannolikhet att han dör.

Jag hade aldrig sett en människa ligga på IVA och i respirator tidigare. Det blev en chock. Jag fann inte ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda som dök upp i mitt huvud var en sång jag lärt mig på söndagsskolan som barn. En sång jag inte sjungit sedan dess och inte tänkt på. Men jag sjöng:

"Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart."

Pappa var nedsövd och låg i respirator. Han kunde inte vakna upp men han hörde våra röster. Det förstod vi när han grät. Det var hans sätt att säga "jag hör att ni är här!"

Jag hade med mig pappas gamla konfirmationsbibel som hade följt mig genom åren. Där hade jag förvarat dödsannonser på vänner och släktingar som dött. Det kändes tryggt på något sätt. Men sedan jag blev kristen hade jag läst en hel del ur den boken. Och det enda vettiga jag kunde göra nu, mitt i chocken över pappas tillstånd, var att läsa Bibeln. Jag läste, både för egen del och högt för pappa.

Jag skrev små lappar med bibelord och ställde vid hans säng. En del av bibelorden var från kristna vänner som skickat orden som stöd och tröst. Många bad för oss alla. Jag försökte få tag i en präst för att få själavård. Men de verkade ha semester. Jag gick till kyrksalen för att få kontakt med Gud, gå på gudstjänst och sjunga andliga sånger. Hela min kropp skrek desperat efter hjälp, tröst och stöd.

Det enda som gav mig något var att läsa biblen och skriva bibelord. Jag kunde ägna hela dagar åt detta. Anhörigrummet på IVA, där vi bodde, blev fyllt med små vikta papper med bibelord på. Det kändes tryggt. Till en början var det ingen som protesterade. Men sedan kom någon dit som kände sig obekväm med Gud och de kastade bort alla bibelord. Det gjorde ont i mig eftersom den enda trösten och tryggheten var Guds ord. Men Gud är ju med mig oavsett om det finns lappar med bibelord eller inte. De som stod vid pappas sjukhussäng fick i alla fall stå kvar. Även om vissa sjuksköterskor verkade bli otrevligt spända av att se dem och höra mig läsa Bibeln för pappa.

När pappa låg på ECMO-IVA var vi med om något fint. Jag ska berätta vad ECMO-IVA är. Det är en vårdavdelning dit dödligt sjuka kan få komma om vanlig IVA-vård inte kan rädda deras liv. Kravet är att IVA först ska ha gjort allt för att rädda personens liv utan att lyckas. Och att personen inte har några andra sjukdomar. Pappas cancer var ju botad i och med den första operationen. Därför bestämde sig läkarna för att rädda hans liv – om det gick.

Det var jag, min syster och en vän till pappa som stod vid hans sjukhussäng. Endast ECMO (som är en hjärt och lungmaskin) höll liv i pappas kropp. Han såg död ut eftersom han inte andades. Bröstkorgen stod helt still. Den rörde sig inte. Lungorna var helt stilla för han andades inte. ECMO var hans lungor. ECMO som är en maskin som stod bredvid sängen och som var sammankopplad med pappas blodbanor via en slang som såg ut som en trädgårdsslang. De tog ut blodet via kroppspulsådern i halsen och förde tillbaks det syresatta blodet in i ljumsken.

Min syster, jag och pappas vän tog fram psalmboken. Vi sjöng Lina Sandells låt "Blott en dag – ett ögonblick i sänder". Det var ett fint ögonblick som vi alla gladdes åt att få dela. Vi sjöng om Gud och den frid han ger. Och det gjorde vi fast alla inte var kristna. För det är ofta till Gud eller gudsanhängare vi vänder oss när vi hamnar i en livskris. I kyrkor finns det kompetensen att ta hand om känslor som handlar om döden. För kristna ser på döden med andra ögon.

Och den trösten och det hoppet som en präst, pastor, diakon eller kristen kan ge behöver vi när en kris eller katastrof inträffar. Det kanske var detta den troende kvinnan ville förmedla till sin kollega med konsekvensen att hon fick sparken? Att få ett sjukt eller funktionshindrat barn utlöser en livskris. Det är en sorg och mycket smärta. Vi har olika sätt att hantera livskriser på. Mitt sätt är att hämta kraft och styrka hos Gud. Han kan bära mig när jag inte orkar gå själv. Han har kontrollen när jag inte har det. Han vet vägar ut ur det omöjliga. Vägar som jag själv aldrig kan ana på förhand. Jag behöver Gud för att överleva.

Etiketter: , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.