När hjärnan inte orkar

syns det inte utanpå. Bara de som är närmast har en möjlighet att upptäcka att det inte är som det ska. MIn hjärna påverkas inte så att jag märker det av aneurysmet, men den har påverkats av stressen. Just nu pågår en kamp i min kommun kring hur man ska få en ekonomi i balans. Det förslag som Kommunstyrelsen har lagt fram, och hur processen har gått till, strider mot hela min kunskapsbas, mina värderingar och mina visioner för Vännäs framtid. Åsså orkar jag inte. Jag borde just nu ha en blogg som handlar om landsbygdsutveckling och betydelsen av byaskolor. Istället skriver jag om min hjärna. Det är jobbigt, för det blir en stress att jag inte kan leva upp till de förväntningar som jag har på mig själv om hur jag ska engagera mig i frågan. Jag vill vara där framme på barrikaden och dra det tunga lasset, men det går inte.

Jag deltar i ett öppet möte en kväll och tappar inte bara tråden från föregående talare. Jag tappar min egen tråd dessutom. Det är inte jag… Kan det vara så att det ligger fler hundar begravda i min stressade hjärna? Ett uppföljningssamtal med min närmaste chef bekräftar att det är så. 2012 var ett väldigt intensivt år på jobbet för mig och sambon. Under hösten har inte bara min chef utan även kollegor märkt av att jag inte är mig riktigt lik. Jag tappar trådar och svarar ofullständigt på mail – ibland t o m fel i min iver att få undan frågan fort.

Jag börjar förstå att min stressade hjärna kanske inte skulle ha dykt så djupt om det "bara" handlat om allvarliga bilolyckor och sjukdomstillstånd.

"Är du sjuk?" frågar min son. "Ja, min hjärna orkar inte riktigt," svarar jag. "Hur då?" undrar den andre. "Mamma har liksom krockat två gånger på en vecka." försöker sambon förklara. "Va, har du krockat igen" "Inte med en bil, men med mina känslor" Då ser han på mig med ögon som säger jag förstår precis hur du menar. Sedan är han mest nöjd eftersom det betyder att jag kommer att vara hemma när han kommer hem efter fritids.

Den läkare jag träffar är klok och påpekar att jag ska försöka börja arbeta igen för att få struktur på hjärnan så att den inte dyker hela vögen ner i botten, men att arbetsuppgiften ska vara väl avgränsad och inte kunna svälla över bräddarna. Första gången jag åker in är det otroligt jobbigt och hela kroppen skriker nej innan jag kommer fram till kontoret. Väl på plats känns det att det är helt rätt att vara där i alla fall, även om jag är helt färdig den eftermiddagen.

Dagen efter kommer kallelsen till datortomografin.