En världslig sak – som Karlsson på taket skulle ha sagt

Jag har vuxit upp i en familj där det har varit självklart att göra sin röst hörd när något är fel. Båda mina föräldrar har varit politiskt engagerade med stora hjärtan och ett innerligt intresse. Är något fel så ska man säga det. Så det har jag gjort. Jag har arbetat min halvtid och trott att jag ska kunna engagera mig på fritiden. Men det går inte. 1 ½ dygn efter KF:s sammanträde var jag tvungen att stänga av dator, telefon och allt och bara vara mamma ett tag. Min hjärnblåsa har känts som en världslig sak som inte betyder någonting i jämförelse med ett politiskt beslut som förändrar förutsättningarna för en femtedel av kommunens medborgare direkt och allihop indirekt oav sett vilket beslut man fattar. Så jag har haft skrivkramp.

Idag träffade jag min läkare på vårdcentralen igen. En fantastisk läkare som tog sig tid och inte gick på mina försök att hasta förbi det som verkligen drar energi och uppmärksamhet för mig just nu. "Låt bli! Just nu är det inte bra för dig att engagera dig och driva den frågan. Du gör dig själv en otjänst och riskerar att göra en sämre insats än vad alla förtjänar."

Jag känner mig som en trotsig tonåring som tjurar för att jag inte får fara på festen. Jag vill ju och vet att det behövs någon som står där, men samtidigt är det skönt att någon utifrån som inte berörs direkt av beslutet säger ifrån. Uppenbarligen kunde jag inte säga ifrån själv så jag får tacka honom för att han gör det. Han har en poäng i att min insats kan bli dålig om jag inte klarar av att göra vad som förväntas av mig. Lite irriterande är det att jag inte är vuxen nog att fatta att jag faktiskt är sjuk fastän jag vet det.

Det är ingen världslig sak för mig och mina känslor att min hjärna ska opereras. Att ett blodkärl kommer att stängas så att en bit av min hjärna kommer att få en infarkt. Eftersom jag är högerhänt kommer talet troligen inte att påverkas, men hjärnor är individuella och exakt hur blodkärl och nervtrådar går vet man inte.

Hjärnan är förunderligt flexibel och kan lära om sig, så viktiga funktioner brukar nya delar kunna lära sig. Ibland snabbt, ibland lite långsammare. Allt detta vet jag. I mina positiva stunder, de mest frekventa, är jag enbart nyfiken på vad som kommer att ske. Kommer jag själv att uppleva skillnaderna? Kommer jag att minnas hur jag var? Kommer hjärnan att  minnas operationen? I mina negativa stunder, ovanligare, oroar jag mig för vad som kommer att ske. Kommer jag att få en påverkan? Kommer jag att ha mycket ont? Kommer allt att gå bra?

Min blåsa ligger inte längre inlåst i ett rum längst bak i skallen. Den har tagit ett kliv framåt i medvetandet – "for better and for worse".