Jag tar tåget till stan

Och hämtar bilen från jobbet där sambon parkerat. Så jag kommer fram lite för tidigt. Men då får jag å andra sidan tid att äta lunch innan jag ska träffa läkaren och få se bilden av min hjärna. Jag köper en sallad i kiosken och letar mig fram till neurocentrums mottagning. På min kallelse står det neurokirurgen, men eftersom det inte finns antar jag att det är till neurocentrum jag ska. Jag slår mig ner bland de övriga i väntsalen efter att ha tagit en kölapp.

Jag hinenr fundera över de som sitter där brevid mig och de vänner jag har som har passerat genom detta väntrum. 605 400 sekunder efter det att jag skulle fått träffa läkaren kliver han in i väntrummet och ropar på mig. Han ser yngre ut än jag förväntar mig, men jag antar att det mest beror på att jag är äldre än jag känner mig.

Vi travar iväg genom korridoren och jag balanserar en kopp kaffe i handen. Jag får hänga upp min jacka och sätta mig på en stol. Jag minns inte hur han inledde samtalet så det torde ha varit väntade fraser, som välkommen, vi hittade ett aneurysm och liknande. Jag minns däremot att han sade "Du ska få se det" Sedan hörde jag ingenting förrän han vänte skärmen så att jag fick se bilderna av min hjärna. Eller, egentligen hörde jag, men jag lyssnade inte för min hjärna hade stängt av den funktionen. Jag anar att han märkte det på mig för han vände skärmen i stort sett direkt.

Den ena bilden var skikten av min hjärna. Han bläddrade fram och tillbaka och jag kunde se att en rund form, som inte såg ut att höra hemma där, visade sig. Det var en sådan bild de fått i Östersund tror jag och som inledde utredningen. Det kändes fascinerande och surrealistiskt och se en sådan bild som jag sett i illustrerad vetenskap och veta att det där var min hjärna. Den såg så liten ut. Det var visserligen inte en bild i skala 1:1, men ändå. Den känns så mycket större inifrån. Som jag minns det var bilden i rosa och vitt. Där fanns också en siffra som visade måtten på blåsan. 11*16 mm.

Den andra bilden var superhäftig. Det var en tredimensionell bild av blodådror och aneurysm som gick att vrida och se ur alla tänkbara vinklar. Så fick jag då äntligen möta min blåsa "öga mot öga". Den spontana känslan var – Ta bort den! Men så började jag studera den mer noga och han förklarade vad det var jag såg. Ett stort aneurysm som satt på ett ovanligt sätt. Från toppen av aneurysmet gick en åder ut, så det ser ut som om "grenbasen" har svällt upp som en jägmästare skulle uttryckt det. En hjärnformad blåsa satt där runt basen på en åder som såg relativt kraftig ut jämfört med de som satt runt omkring. I ytan på aneurysmet satt små vita kesopluttar – förkalkningar. "Har du rökt?" – Nej, svarade jag sanningsenligt. Jag har aldrig ens tjyvrökt.

Han rekommenderade åtgärd men ville också att jag skulle veta varför han gjorde det och vad det innebar. Normalt åtgärdar man aneurysm som är större än 5 mm. Sannolikheten för att det ska brista ökar med storleken. Om den brister drabbas jag av en massiv hjärnblödning.

Åtgärden kompliceras av två saker, förkalkningarna och att det går ut en åder från toppen av aneurysmet. Förkalkningarna skapar en skör punkt som lätt brister, så ett ingrepp kan bli komplicerat. Blodådern som går ut från toppen kommer att stängas av. Att blodåderna stängs av innebär att jag får en infarkt, dvs en bit av hjärnan kommer att dö. "Är du högerhänt?" "Ja" "Då borde inte talcentrum påverkas." Jag konstaterar efter diskussion med läkaren att jag hellre vill att det åtgärdas än att jag ska få en massiv hjärnblödning när jag är på en nattvandring i obanad terräng med hunden.

Jag får veta att jag kommer att kallas två veckor innan ingreppet och att jag måste äta blodförtunnande en vecka innan för att motverka proppar eftersom de ska sätta in en metallstent och trådar som stänger av och håller ihop blåsan. Han mäter mitt blodtryck och konstaterar att det inte ska vara något hinder för ett ingrepp.

Jag åker från lasarettet till jobbet för att hämta sambon och sätter mig i fikarummet med en kopp kaffe och berättar var jag varit för de som sitter där. Människor som alla suttit i andra väntrum på lasarettet och haft liknande besked framför och behandlingar för allvarliga tillstånd bakom sig. Det är väl så det ser ut fast vi inte tänker på det varje dag.

Jag är märkligt lättad efter att ha fått besöka läkaren trots att det var en del obehagliga överraskningar som han kom med.