Ont i huvudet

Jag är en människa som genom åren haft ont i huvudet. Inte migrän, men ofta så att jag fått ta alvedon eller ipren för att kurera värken. Nu när jag får ont i huvudet skrämmer det mig. Även om jag som regel kan tänka att det kommer sig av något annat än aneurysmet. Jag funderar på om det känns som det brukar, om det sitter någon annan stans eller så. Jag vågar inte använda piller eftersom jag antar att de kan påverka blodflödet, vilket kanske inet är lämpligt med ett aneurysm. Jag anar att alvedon borde vara möjligt, men att Ipren "is a big no no!". Men jag har ju bara lite ont i huvudet.

En morgon vaknar jag med lätt huvudvärk och när jag kör till jobbet har min ålderssynthet "bytt plats". Istället för att se som en hök på långt håll och suddigt på nära håll, ser jag suddigt och dubbelt på längre håll och skarpt fram till instrumentbrädan. Jag kan se vägen och bilarna, jag kan se träd och skyltar, men jag kan inte läsa registreringsskyltar och byanamnen. Det går inte att fokusera.

Jag ringer till neurologen och min läkare ringer upp på eftermiddagen. Han kan lugna mig. Om det var aneurysmet som gått sönder skulle jag inte kunna göra någonting annat. Dessutom skulle inte värken komma smygande. Jag kan lugnt ta alvedon och vila bort huvudvärken. Jag ska dock undvika Ipren. Om problemet kommer tillbaka vill han att jag ringer omedelbums, för då vill han skiktröntga min hjärna igen för att se att inget annat har hänt med aneurysmet.

Mitten av maj tycker han låter för långt bort. Vi får väl se vad han kan göra. Blåsan ligger återigen i framkant av medvetandet.

 

Etiketter: , ,

6 kommentarer

  1. Barbro Johansson

    Hej Sofia!
    Du finns i mina tankar, finns inte så mycket annat man kan göra. Hoppas Du kan få en tidigare tid för åtgärd av problemet, ”håller tummarna & knäpper händerna” för Dej!

  2. Gunnar

    Klart att du blir orolig! Men då jag läser, nej det där är ju inga tecken på aneurysm. Men så rationellt fungerar vi inte, att vi utan känslor och föreställningar kan tolka de symptom vi märker. Så viktigt det då är att kunna ventilera sin oro med någon som står vid sidan om. Maj känns långt bort förstås, men trösta dig med att om man hade bedömt det som ytterst allvarligt, så skulle du nog inte fått vänta tills maj.
    Kram!

  3. Sofia Blomquist

    Svar till Gunnar (2013-03-22 20:19)
    Nä, precis så är det ju. Förnuftet säger en sak och känslan en annan. Ett tecken på att jag ändå tog det hela med ro är ju att jag inte fick panik då det tog ett tag innan jag kom i kontakt med min neurolog.

    Tacksamma kramar från mig till dig Gunnar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.