Den skrivna kallelsen

ser precis likadan ut som den förra. Exakt samma dokument, exakt samma formuleringar. Den enda skillnaden är att det står 6 maj istället för 3 april. Jag inser helt plötsligt att det jag fått vid bägge tillfällena inte är en kallelse där informationen utgår från vad jag som patient kan behöva. Istället får jag liksom alla andra en kallelse så att sjukhuset kan bocka för att patienten har fått viktig information inför operationen om sådana saker som kan göra att det går snett vid en operation. Jag anar att detta brev går ut till en som ska operera höften likaväl som en som som ska coilas eller få en hjärtklaff justerad.

Jag lastar inte sköterskan. Hon följer rutinen. Jag lastar rutinen. Som patient behöver jag skriftlig information om vad som gäller för mig. Bara mig. Jag måste bli sedd som individ i informationen även när den är skriftlig. De kopierade standarddokumenten är ok att skicka med, men det brev som skrivs med mig som addressat måste vara möjligt att anpassa efter individen.

Dag två i förberedande medicinering pågår.