Snart 45 år och fånig.
Det är dags för en lite bekännelse. Jag har svårt för cykelhjälmar och gångstavar, fastän jag vet vilken nytta de gör och egentligen beundrar dess användare.. Likaså bävar jag inför årets första löprunda. Jag har nämligen inhandlat nya löpskor och jag vet av erfarenhet att de skinande skorna sticker ut och skriker:
"Här kommer en för tung välmående medelålders man stapplande."

Att det är just skorna som stör mig förstår jag inte. Farten, spänsten och klampet torde vara lika avslöjande. Men det är just löparskornas glans som stör mig. Det måste väl uppfylla kravet på fånighet.
Därför känner jag tacksamhet för sörja och vattenpölar. Snart har våren gett skorna den patina som passar min fåfänga. Kvar är brist på fart och spänst men det är något som jag får leva med. Förhoppningsvis kan man se en liten förbättring när det är dags för årets upplaga av Blodomloppet. Om inte annat kan jag glädja mina bekanta. Kallas det för lyteskomik?

Den senaste tiden har jag förövrigt haft glädjen att muntra upp mina arbetskamrater.
Det började med min senaste tjänsteresa till Stockholm där jag skulle nyttja tidningens övernattningslägenhet.

Lätt försenad, kämpandes med en allt för stor väska sprang jag fram till hissen och slet upp den gamla gallergrinden. Jag hade bråttom till konferensen och ville bara få fram skjortorna så gårdagskvällen strykning inte skulle gå om intet.
Kling, klang och skrammel. Därefter tystnad. Nyckelknippan låg tyst och stilla där nere i hisschaktets mörker. Av någon anledning hade den glidit ur mitt grepp och nu var tidschemat på väg att spricka.

Men någon katastrof kunde det inte vara. En hjälpsam vaktmästare med ficklampa och lång arm, alternativt min långa arm, skulle fixa problemet. Det var bara att ringa fastighetsvärden.

"Nej, tyvärr. Det går inte. Våra vaktmästare får inte vara i hisschaktet."
"Nej, tyvärr. Vi kan inte göra ett undantag. Vi kan inte låna ut en ficklampa."

Och så där gick samtalet vidare. Av någon anledning hann jag dessutom lämna fastigheten så rådet att ringa hissbolaget vara föga konstruktivt. Jag stod ju på fel sida om ytterdörren. Med nyckeln på andra sidan, så att säga.

När jag några dagar senare kom tillbaks till Umeå och VK, med en hotellräkning i portföljen, var denna historia väl spridd. Kul att kunna glädja sina arbetskamrater, tänkte jag och gick in på kontoret.

Där på hurtsen var det något som saknades. Mina pappersmuggar var borta. Pappersmuggarna som jag omsorgsfullt plockat på mig för att enkelt kunna bjuda mina gäster kaffe i var borta.

Hjälp. Var är muggarna?

Inte för att jag är rädd om muggarna men däremot innehållet. Där i stapeln av pappersmuggar hade jag i fredags gömt -just det – nycklar. Nycklarna till skåpet var borta, med muggar och allt.

Nu var det dags för en ny efterlysning inklusive avslöjande information var chefen gömmer sina nycklar. Ännu en gång spreds det ett leende bland VK:s redaktion med en snabbhet som bara chefens klantighet kan locka fram.

Det känns bra att vara glädjespridare.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare.