Den vanligaste kritiken mot media och tidningar rör givetvis vad vi skriver. Diskussionen rör ofta frågor som namnpubliceringar, spetsade rubriker och påstådda faktafel.

Men det är inte ovanligt att frågorna och diskussionen också rör våra arbetsmetoder. Vanligtvis kommer dessa diskussioner efter någon större nationell händelse och inte ovanligt är det kvällspressens agerande som är i fokus. Smygande reportrar i politikers trädgårdar stärker knappast förtroendet för min bransch.

I veckan blev jag kontaktad av en advokat som företrädare en av de unga killarna som misstänks för skärtorsdagens grova misshandel. Han var kritisk till att en av våra reportrar sökt information om händelsen på Facebook.

Han skriver:

"Det har kommit till min kännedom att er reporter, Jessica Wennberg, har varit inne på min klients ’facebook’ sida och därefter skicka mail till min klients släktingar med förfrågan om man har upplysningar att lämna.

Jag anser att detta är ett synnerligen olämpligt beteende och ifrågasätter starkt om detta är förenligt med s.k pressetik."

Jag utgår från att den här reaktionen delvis handlar om att Facebook också betraktas som ett privat utrymme trots att det i allra högsta grad är offentligt.
Men det intressanta är också att vi får en reaktion för att vi försöker hämta in information och alltså fullföljer vårt uppdrag gentemot läsarna. Vår uppgift kräver att vi närmar oss dem som har information om en nyhetshändelse. När vi fungerar som bäst har vi en egen research och är därmed inte i händerna på utredande myndigheter och deras ombud.
Därför blev jag mest glad när jag undersökte hur vi gjort vår research i det ärende som advokaten refererade till.

För mig är det självklart att vi också ska använda Facebook som en möjlighet att vaska fram källor och information. På samma sätt som jag för 15 år sedan gick igenom skolböcker för att få fram kompisar och bekanta till dem jag undersökte.
Hur uttryckte vi oss då i våra mail till dem vi sökte kontakt med? Jag ska ge er ett exempel på Facebook-mail som enligt min mening både har rätt ton och ansats:

"Hej Nnnnn!
Jag såg att du var en av Nnnnn Nnnnnnns vänner på Facebook, och undrar om du vet något om det som hände på Marieberg på skärtorsdagen? Vi försöker förstå vad som egentligen låg bakom misshandeln och söker nu någon som kan berätta för oss. Vet du något om händelsen? Hör hemskt gärna av dig till mig, du får självklart vara anonym om du hör av dig.
Vänliga hälsningar
/Jessica Wennberg, journalist på VK"

Nej, enligt min mening skötte vi det här enligt den yrkesetiska skolboken. Jag har svårt att se hur vi kan göra annorlunda om vi tar vårt uppdrag gentemot läsarna på allvar. Att kontakten ibland kan upplevas obehaglig ska vi givetvis försöka minimera genom ett bra sätt, men att undvika faktasökande kan vi inte göra.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare