Det blev en turbulent vecka.

Den har givetvis präglats av händelserna i Vännäs. Under flera dagar välde en flod av spekulationer över redaktionen. Rena spekulationer blandades med falsarier och lögner och först till fredagstidningen kunde vi med visshet redogöra för större delen av händelseförloppet. Ännu finns oklarheter men i huvudsak tror jag att vi kunnat redogöra för vad som hände. Vi hade gärna sett att den artikeln kom tidigare men vi ville inte gå fel och redovisa felaktigheter.

Den svårare frågan varför kräver än mer, men vi har kommit en bit på vägen att bringa klarhet.

Trycket på dem som hos oss redigerar artikelkommentarerna har varit enormt. Instruktionen har varit att städa bort allt som drag av främlingsfientlighet och givetvis rasism. Jag skulle tro att några inlägg som inte var skrivna med dessa förutsatser också raderats men vi bestämde oss får att ha viss marginal. Möjligtvis skulle vi ha stängt av kommentarsfunktionen helt men vi ville ändå ha en glipa på glänt för att publicera läsarnas reaktioner.

Det står klart att de dramatiska händelserna snart blev en tummelplats för länets och landets rasister. Vi har fått samtal och brev från hela landet som krävt att vi ska berätta sanningen. Samlat kan detta inte annat än beskrivas som en kampanj att påverka riktningen av vår bevakning. En kampanj för att beskriva en sanning som var allt annat än sann.

Det handlar om allt från lögner om händelseförloppet i Vännäs till de vanliga typerna av främlingsfientlighet.

Låt mig åskådliggöra med ett exempel. I ett av breven, daterat i Göteborg, visas en artikel med ett cancersjukt barn som inte får sjukresor. Vid sidan av artikeln står "vad vill politiker och journalister säja till de cancersjuka svenska barnen?! Det är de cancersjuka svenska barnen som får betala med sin hälsa! Hata invandrare och riksdagspolitiker! Det är deras fel!"

Med den bakgrunden kan man samtidigt bli glad över att Vännäsborna så snart själva reagerade över det som gick snett. Det finns många goda krafter som när dammet lagts sig kan skapa stabila system och tillsätta resurser för att undvika liknande händelser.
Jag tror att de flesta har lärt sig av den senaste veckan. Åtminstone jag.

***

Vad får vuxna människor att mobba? Den frågan har jag haft anledning att fundera över.
Jag har så svårt att begripa att vuxna människor har ett behov att svartmåla, nedvärdera och vara allmänt elaka för dem som kommer i deras väg. Alla, åtminstone jag, muttrar väl också ibland otrevligheter för mig själv. Ibland på kontoret, ibland hemma och ibland i bilen. Men att gå från dessa adrenalinreaktioner till ett ständigt spridande av tarvligheter i offentligheten är för mig obegripligt.

I veckan skrev vi om en bloggare som verkar använda det i något slags terapeutiskt syfte. Närboende och andra får leva med allehanda recensioner och tillmälen. Barn, som vi har ett särskilt skäl att värna, kallas för hjärnlösa.

Jag begriper inte detta. Det finns säkerligen otrevliga händelser som fått säkringen, eller hela säkringsskåpet, att gå men jag hoppas på besinning. Om inte lär jag också får epitet hjärnlös. Men hellre det än hjärtlös.

Trevlig helg!
Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare