Mitt bland 6000 hurtfriska Umebor stod jag dåligt tränad med glänsande löparskor. Problemet med glänsande löparskor har jag avhandlat på denna plats tidigare och på grund av mängder med småförkylningar har det förblivit oanvända.

Förberedelserna för att springa 10 kilometer var därför obefintliga. Dessutom hade jag inte lyckats byta sträcka så det var bara att med böjt huvud springa den kortare distansen med fel sorts nummerlapp. Risken var annars överhängande att högmodet skulle föregå fallet.

Annars var det en härlig känsla av att delta i Blodomloppet. Trots stor trängsel och någon liten krock var humöret runt om mig mycket gott. Tempot var till att börja med så långsamt att till med jag och min lika dåligt tränade bror kunde samtala. Dialogen avtog dock märkbart i takt med att målsnöret kommer närmare.

Vi kan säga att bröderna Bergman snabbt omfattades av myten om tystlåtna norrlänningar. Speciellt undertecknad.

För en månad sedan hade jag ambitionen att till hösten springa Lidingöloppets tremil. Idag med fortsatt glänsande löparskor har målsättningen halverats. Motionsrundan på 1,5 mil låter mer angenäm och möjlig att uppnå.

Men nog vore det väl tusan om en sommar med träning inte skulle kunna avrundas med ett klassiskt lopp. Lidingöloppet är en inspirerande målsättning som dessutom fick ytterligare glans när kamraten Anders utlovade middag efter genomförd runda. Det kan aldrig vara för många morötter. Tack Anders!

När det gäller piskor så finns även de i stort antal. Inte minst på jobbet. När jag så stort för en månad sedan hade sprungit första löprundan runt Berghem kändes det som att jag inte gjort annat.

Det var den där härligt upprymda känslan av trötthet och styrka som fick mig att
uppmuntra och utmana arbetskamrater att också satsa på Lidingöloppet (då var det som sagt tre mil) och det gick förvånansvärt lätt, vilket senare visade sig bero på att flera redan sprungit distansen. Hhm.

Själv hade jag totalt sex kilometer i benen och tydliga drag av högmod. Nu får vi se om det blir något fall. Kanske ett fall framåt, funderar jag då högmodet bytts ut mot eftertanke.
Med er hjälp har jag dock stängt ett antal bakdörrar som borde vara en motivator att knyta på sig skorna med viss regelbundenhet.

Men 1,5 mil får räcka. Än så länge.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare