Delar av veckans diskussion runt kulturhuvudstadsåret är ett sådant exempel. Direkt ställs en framtidssatsning mot basverksamheten i de extremt viktiga sektorerna vård, skola och omsorg. Varför ställer man inte framtidssatsningen mot exempelvis administrationen eller effektiviteten i det politiska systemet?

Diskussionen om kultur tenderar relativt snart handla om tycke och smak. Gillar jag kultur. Gillar jag opera eller är det dansband som gäller. Vad är det som är politiskt korrekt i mitt sammanhang. Kanske sport, kanske opera. Kanske både och.

Egentligen är just mitt intresse ointressant. Det handlar om att skapa en intressant mix som attraherar så många som möjligt. Det handlar om att skapa en mix som attrahera människor utanför kommunens gränser att besöka, kanske flytta hit eller etablera en verksamhet.

I diskussionen får man ibland intrycket att de ekonomiska resurser ett samhälle har till sitt förfogande är absolut. Att det skulle finnas ett antal pengar som ska fördelas runt och vinner någon så blir en annan förlorare.  Nu är det så att vi inte lever i ett system där staten varje år delar ut en summa pengar som alla ska hålla sig till. Nej, vi befinner oss i en marknadsekonomi där den ekonomiska resursen är dynamisk. Jag påstår inte att det är lätt, men den är påverkbar.

Ett lysande exempel är Haparanda/Torneå. Tv å tynande orter i respektive länder som genom att omdefiniera sina positioner gick från att vara perifera till att vara centrala i Sverige-Finland.

Ett enskilt år kan det givetvis vara så att resurserna måste prioriteras mellan ett antal angelägna projekt. Men över tid har ett samhälle också möjlighet att genom kloka satsningar skapa större resurser. Det borde vara en självklarhet för Umeborna som kan se tillbaka på mycket framgångsrika år där samhället har växt tackvare inflyttning och etableringar.

Det mesta i Umeå påminner om vilken annan stad som helst. Det basala behoven är täckta, det finns en industri och sedan ett expanderande universitet. Men det finns någonting mer. En aura av tillväxt och attraktionskraft. Jag är fullständigt övertygad om att det sistnämnda ofta fäller avgörandet när folk flyttar eller en verksamhet ska etableras. Eftersom det är människor som fattar besluten så går det bara vara rationell till en viss gräns, sedan är den magkänslan som avgör – x-faktorn.

I x-faktorn ryms mycket men det handlar om att skapa en attraktiv livsmiljö. Idagens samhälle räcker det inte med att täcka de basala behoven. Möjligheten att njuta och utöva musik, konst, sport är väsentliga, till och med avgörande.

Att måla upp motsatsförhållande mellan x-faktorn och exempelvis vården är feltänkt. Långsiktigt ger en ökad x-faktor möjligheter till bättre vård, skola och omsorg.

Innebär detta att satsningar inte får ifrågasättas? Nej, givetvis ska de diskuteras och kunna ifrågasättas. Allt ska tåla en kritisk granskning och livlig diskussion men oftast är det bra att vara överens om hur terrängen ser ut innan man tar ut en ny kompassriktning.

 

Trevlig helg

Sture Bergman

Chefredaktör och ansvarig utgivare