Jag blir upprörd ….

Två år eller 24 månader är det ett rimligt straff för övergrepp på 47 barn. Är inte barns integritet värd mer. Den s.k. Portmannen i Stockholm gäckade polisen i över ett års tid innan han greps. Under tiden han med att ”förgripa” sig på 47 barn med allt från att kissa inför barnen, blottat sig, onanerat och rena sexuella övergrepp på flera av dem.

Straffet för 52 brott som han åtalades för blev alltså 2 års fängelse och utvisning. Ja sen har han blivit dömd att betala drygt en halv miljon i skadestånd till offren men hur troligt är det att de någonsin får se en krona av de pengarna när han är utvisad från Sverige efter strafftiden…
Om man vänder på siffrorna kan man också få det till att två år är 730 dagar, dela dem med 47 barn så blir det 15,5 dagar. Mer värderar vi inte ett brott mot ett barn. 
Om vi dessutom ser till att i Sverige så får den som sitter i fängelse reducerat straff för gott uppförande vilket då kan resultera i att straffet i realiteten blir 18 månader istället för 24 månader. Då blir strafftiden för varje barn bara 11 dagar.
Delar man den i antalet brott alltså 52 stycken som han döms för blir strafftiden 10,5 dagar. Så mycket värderar svenskts rättsväsende övergrepp mot barn.
Skamligt tycker jag, Ett barn kan inte försvara sig mot övergrepp och då ska banne mig straffet kännas ordentligt. Vilka signaler ger detta till pedofiler och de som ständigt lockar barn till sig i syfte att kränka dem.
Vi borde ge barnen ett större rättskydd. Övergrepp mot barn borde kosta mer, hur ska vi annars kunna se barnen i ögonen när de blir vuxna?
Etiketter: , , , , ,

En kommentar

  1. fd sosse

    Ja, du har helt rätt. Det är pinsamt. En annan hemsk sak är att barn som upplever sig övergivna av samhället, familjen eller rättsväsendet är sen över representerade när det gäller brott. Finns många us som visar det. Jag tänker även på oslo mördarens pappa (som enligt pressen verkar ha lämnat familjen tidigt) sa fr sitt hem i Frankrike att det vore bäst om sonen tagit sitt liv efter detta. Kanske det, kanske även att pappan inte levt sitt liv utan större kontakt hade förhindrat detta? Jag är inte religiös, har stundom rätt lite respekt för sv. kyrkan, men blev faktiskt både förvånad och fick respekt för ärkebiskopen? som inför söndagens norska högmässa fick frågan: vad/hur ska mördarens mamma tänka? ”Jo, sa han. Jag hoppas att hon fortfarande kan älska sin son, för det är han oavsett. Men däremot inte acceptera det han gjort, för det är avskyvärt” Jag vet inte om det är min gamla vänster sympati, eller min exitensialistiska sida men visst är vi vuxna, samhället ansvariga för framtiden och barnen, ungdommar och vuxna efter oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.