Är det inte lite det debatten handlar om…synen på den som ska komma in i mitt hem och utföra sysslor till mig. Ska någon annan ta hand om min skit? Eller sköta mina barn? Eller putsa mina fönster?

Själv är jag uppväxt med hembiträden, mina föräldrar yrkesarbetade båda två. Jag vet att mamma och några fler yrkesarbetande kvinnor försökte förmå kommunen att starta daghem men fick vara till svar att det var floskler och att kvinnorna skulle vara hemma och sköta sina barn. Men inte mådde vi barn dåligt av hembiträde, själv har mina barn varit på dagis under sin uppväxt och ingen har mått dåligt av det.

Jag arbetade själv som hembiträde i början på 70-talet i Stockholm. Jag tror aldrig att mina föräldrar skulle ha släppt iväg mig 17 år gammal om det inte hade varit jobb i en familj. Inte mådde jag dåligt av det. Det var seriösa människor som betalade både lön, skatt och arbetsgivaravgifter. Inte mådde jag dåligt av det jobbet.

Vi måste väl inse att tiderna förändras och synen på utfört arbete också¨måste förändras. Jag skulle nog ha välkomnat städhjälp när jag kom hem på fredagarna som ensamstående 4-barnsmamam med heltidsarbete. Visst hade det varit skönt att komma hem till ett välstädat hem och kanske tvätten bortgjord.

Men jag minns också att mina föräldrar också fick betala en stor del av den ena lönen för att betala hembiträdena. Men dagisavgifterna tog också sin beskärda del av lönen för mig.

Om dessa avdrag (rut-rit-rot..) ska finnas så förutsätter jag att företagen anställer människor på heltid till avtalsenliga löner. Då accepterar jag att avdragen finns, men inte om det innebär att kvinnor, för det är väl främst dem som jobbar inom rut-sektorn hamnar i deltidsträsket och fastnar där utan möjlighet till vettiga arbetsförhållanden med heltid och bra lön,. Fortfarande så reagerar väl ingen på att en snickare tjänar 30 000 kr och en städerska 17 000. Vem avgör vilket jobb som är värt mer pengar…bygge av en altan eller ett rent hem?