Umeå som ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn

Av , , 1 kommentar 2
När jag flyttade från stockholmsförorten Upplands Väsby till Umeå för 15 år sedan tyckte jag att det kändes konstigt och tråkigt att det var så språkligt och kulturellt homogent. Jag var van vid att det var ungefär lika vanligt att höra folk prata finska, turkiska eller arabiska på pendeltåget som svenska, men i Umeå var det långt mellan personer med influenser från andra länder, särskilt i universitetsmiljön. Det kanske har blivit lite bättre, men Umeå är fortfarande en av de kommuner som tar emot minst antal asylsökande och har på sistone har utarbetat en aktiv politik för exkludering av utsatta EU-migranter. Annat är det med väletablerade medelklassakademiker och deras barn, de får mycket gärna komma och studera och forska och erbjuds hjälp med att ordna bostad och får plats på förskolor och skolor för barnen.

Vänsterpartiet (och Kristdemokraterna) ville idag att Umeå skulle kliva fram och avlasta Malmö och Trelleborg som ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn, men övriga partier var inte lika pigga på idén och röstade emot förslaget i kommunstyrelsen. Kommunalrådet Hans Lindberg (S) försvarar sig med följande:

– Avtalet med länsstyrelsen och Migrationsverket innebär en utökning från 120 till 263 ensamkommande, en kraftig ökning. Vi har en organisation som är anpassad för 47, så det blir naturligtvis en utmaning. (Läs hela artikeln i VK.)

Det kan då tilläggas att min nya hemkommun Vännäs, som också hör till de kommuner som emot extremt få asylsökande, också har mellan 40 och 50 ensamkommande ungdomar, men då har Umeå kommun ca 14 gånger fler invånare. Riktigt vad utmaningen för Hans Lindberg består av är alltså svårt för mig att förstå, kanske att bibehålla Umeås medelklassakademikerimage och se till att kommunens tillväxt är enbart är ”kulturdriven” och inte behovsstyrd?